Etikett: månadsblad

Första advent närmar sig i skrivande stund med stormsteg. Vi är nog många som sett fram emot det som ett välkommet tillskott i vintermörkret. Nu börjar äntligen juletiden med julgodis, upplysta trädgårdar och julpynt! Men advent är mycket mer än en introduktion av julmyset. Det är en tid av väntan och förberedelse på Jesu födelse – en tid att reflektera över det stora i att Gud själv blivit människa. Adventstiden handlar om honom som inte bara lyser upp vintermörkret utan hela världens mörker; inklusive ditt och mitt.

I Jes 9:2 skriver profeten Jesaja att: “Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram”. Och i Joh 12:46 svarar Jesus på profetens ord när han säger om sig själv: “Jag har kommit till världen som ett ljus, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret.” Både Jesaja och Jesus pratar alltså om en kontrast mellan mörker och ljus – den stora frågan för oss är hur vi förstår de orden. Vilket mörker kom Jesus för att rädda oss från egentligen? Timothy Keller är något på spåren när han skriver om juletiden att: “Julen innebär inte bara hopp för världen, trots dess ändlösa begär, men hopp för dig och mig, trots våra ändlösa misslyckanden”. För mig är det inget problem att tro på Jesus som världens ljus; att Jesus räddar både världen och andra människor. Men att få tro att Jesus lyser upp också det mörker jag möts av i mig själv, det är svårare och samtidigt är det den tron som jag behöver. För jag är i ärlighetens namn trött på det jag möts av varje morgon. Jag är trött på att misslyckas vara den jag så gärna vill vara. Jag är trött på att upprätthålla en image av att vara självtillräcklig. Jag är trött på synden i mig. Men om det är sant att Jesus kom, inte bara för att frälsa världen, utan för att rädda mig – då finns det hopp. Det är min erfarenhet över alla erfarenheter att när jag blir påmind om Guds löften och får lyfta blicken till Jesus finns det frihet och vila. Insikten att Jesus kom för just mig, är det som bär mig och har visat sig tillräckligt i alla livets skeenden. Hos honom får jag, trött och sliten, ta emot en värme och vila som förändrar allt.

Till sist vill jag lämna en uppmaning dig som läser. Vänd blicken till Jesus och låt orden i Jes 53:4-6 sjunka in! Låt inte adventstidens budskap försvinna i vardagens bekymmer. Det var inte bara för världen, eller för de andra som Jesus kom. Han kom för dig, för att du skulle få ta emot den frid du längtar efter. 
“Hans ömhet når in i mitt djup och smälter det frusna, min vintersjäl som gömmer min sorg, min övergivenhet, min oro och ängslan, för att den ska sträcka sig mot ljuset, mot solen i mitt liv, mot Honom.”

Hur ser Vasakyrkan ut om 10 år? Det har vi ingen aning om, och varför ska vi tänka på det nu?

Jag tror att vi verkligen borde fundera på detta och att vi borde göra det nu. Varför? Vår församling växer inte, den krymper. Det har den gjort de senaste 15 åren. Om det fortsätter i samma takt som nu, är vi 160 medlemmar om 10 år. Antalet medlemmar säger inte allt. En större församling är inte nödvändigtvis bättre än en mindre. Men bortsett från antalet medlemmar är det uppenbart att vi inte är en kyrka i utveckling. Det är vi inte ensamma om. Med få undantag så krymper kyrkorna i Sverige och alldeles för ofta läser vi om församlingar som tvingats lägga ner. Kan vi göra något eller måste vi acceptera den här utvecklingen?

Jag tror vi kan göra något. Det är därför jag tackade ja till engagera mig i Vasakyrkan genom att ställa upp för val till styrelsen tidigare i år. Det är därför jag skriver det här till dig nu.

Så vad kan vi göra? Till att börja med kan vi ställa oss frågan; Varför finns Vasakyrkan? 

Det får vi svar på i våra stadgar. “Missionsförenings uppgift och ändamål är att på Guds ord och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt.”  

De som startade den här föreningen gjorde det för att “främja Kristi rikes tillväxt”. Det är också vår uppgift och orsaken till att vi finns till. I det uppdraget är vi inte utelämnade. Tvärtom, “Gå därför ut… jag är med er alla dagar” sa Jesus, när han sände ut sina lärjungar. Det gäller än.

Det är lätt att bara se det som är dåligt. Men jag ser väldigt mycket som är bra och menar att det är betydligt bättre att göra något nu, än att vänta i tio år. Vad tror du? Om du också tycker det är dags att agera, så tror jag att det första steget är att vi som församling måste enas runt detta. Då kan vi lättare göra nödvändiga förändringar. Det betyder inte att allt det som gör att du tycker om Vasakyrkan snabbt ska bytas ut mot något främmande. Men om jag frågar dig ifall du vill att Vasakyrkan ska vara en plats som sjuder av liv, där dina barn, dina barnbarn och längre fram deras barn får höra om Jesus och bli hans lärjungar, då tror jag att jag vet vad du svarar.  Det vi kan välja att göra nu, handlar både om oss och de som kommer efter oss.

Det är bara några år till dess att föreningen fyller 150 år. Låt oss se in i framtiden och tro att vårt uppdrag sträcker sig långt in i den. Om du får drömma fritt: Hur ser Vasakyrkan ut i framtiden? Låt oss drömma tillsammans och med Guds hjälp börja göra verklighet av den drömmen nu.

Vi behöver “vända och tända”, som Carl-Erik Sahlberg talar om (se länk i månadsbladet)

Jag började med att fråga om hur Vasakyrkan ser ut om tio år och ifall vi behövde bry oss om det nu. Jag tror det. Vad tror du? 

Foto/bild:Peo Einemo.