Kategorier
Betraktelse Föreningen Herdestav

Herdestaven

Ta emot varandra

Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Rom 15:4-7 Svenska Folkbibeln 2015.

Detta skriver Paulus i sitt brev till församlingen i Rom. Men jag upplever att orden också talar till oss i Vasakyrkan. Man kan sammanfatta texten i tre råd till oss:

1) Lyssna till Skriftens undervisning och tröst

Ibland kan det kännas mörkt och kallt i vår värld. Men vi har fått en stor gåva i Bibelns skrifter. Undervisningen där hjälper oss att bevara vårt hopp samt ge uthållighet och tröst. Vi kan lyssna till Guds ord på många olika sätt. Det kan vara både tillsammans i gudstjänster och på andra samlingar, men också enskilt i vardagen. Här kan bibelläsningsplaner, andaktsböcker och bibelappar vara till hjälp. 

2) Låt Gud hjälpa er att var eniga

I församlingen i Rom fanns det en hel del spänningar och olika åsikter och det har jag lagt märke till också finns i Vasakyrkan. Det är dock inte något unikt, för i alla församlingar tror jag det finns spänningar. Textens råd är att vi låter Gud hjälpa oss att vara eniga efter Jesu vilja. Jesus ber ju i sitt avskedstal i Joh 17 att alla troende ska bli ett. Uthållighetens och tröstens Gud vill hjälpa oss med detta. Det innebär inte att vi behöver ha samma åsikter i allt. I kapitlet före i Romarbrevet uppmanar Paulus oss att inte sätta oss till doms över olika uppfattningar. Vi är trots allt inte en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap.

3) Ta emot varandra såsom Kristus har tagit emot er

Före jul hade vi en mötesvärdsträff i Vasakyrkan, där vi pratade om mötesvärdens olika uppgifter. Vi konstaterade att mötesvärdens viktigaste uppgift är att vara välkomnande mot alla. Jag tycker att vi alla i Vasakyrkan får hjälpas åt med detta. Flera undersökningar visar också på hur viktigt det är att ha en varm, öppen och välkomnande atmosfär för att församling ska kunna växa. Huvudanledningen och inspirationen till att ta emot varandra är att Kristus först har tagit emot oss var och en med sin öppna famn. Den famn som omfamnar oss från korset.  

Bön: Uthållighetens och tröstens Gud. Tack för Bibelns undervisning och hjälp oss att lyssna till den. Lär oss i kyrkan att vara eniga efter Kristi vilja och inte sätta oss till doms över olika uppfattningar. Hjälp oss att ta emot varandra såsom Kristus har tagit emot oss. I Jesu namn Amen. 

/Magnus Lind

Kategorier
Betraktelse Föreningen Herdestav

Herdestaven

Tänd ljus

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Senast tiden har jag gått och nynnat på Psalm 609: Advent  är mörker och kyla, på jorden är krig och kallt. Advent är den mörkaste tiden på året. Vi kan också uppleva att vi lever i en mörk tid med så mycket ont i världen. Ibland kan det också kännas mörkt i ens eget liv. 

Under advents- och jultiden tänder vi många ljus i våra hem och samlingslokaler. De ljusen vill påminna oss om att vi får tända och bära ljus genom våra liv. Som det står i det gamla ordspråket: Förbanna inte mörkret utan tänd ett ljus. Eller som Bo Setterlind skriver i sin början av sin dikt Tänd ljus: Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset. 

Genom våra ord, handlingar och böner, i vardagens liv, får vi tända och bära ljus. Även våra verksamheter och samlingar i kyrkan får vara ljusbärare. Ett exempel är alla våra Gudstjänster i Vasakyrkan och en annan är På trappan. I syftesbeskrivningen för På trappan står det: – Jag är världens ljus säger Jesus. Vi vill från det stora Kristusljuset finnas i Umeå centrum som ljusbärare.

Ljusen vi tänder i advent får påminna oss om att tända ljus men framförallt om världens ljus, Jesus Kristus som kom till vår jord. Det sanna ljuset, som ger alla människor, skulle komma in i världen. (Joh 1:9). Han som kom till oss på julnatten, kommer också till oss idag och i sin härlighet vid tidens slut. Till Kristus får vi vända oss och be vårt Hosianna som betyder Herre hjälp! Jesus vill ge oss av sitt ljus och hjälpa oss att bära ljus. 

Advent är mörker och kyla.

På jorden är krig och kallt.

Man drömmer om fred och om vänskap,

men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.

Vi tänder ett ljus och ber:

Förbarma dig Gud över jorden,

all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:

Kom Herre, kom hit i tid.

Och lär oss ta hand om varandra

och leva tillsammans i frid.

Första advent

/Magnus Lind

Kategorier
Betraktelse Föreningen Herdestav

Herdestaven

Kasta ut nätet!

I en av påskens texter (Joh 21) berättas det att sju av lärjungarna fiskade en natt på sin gamla ”arbetsplats” – Gennesarets sjö, men de fick ingenting: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”. 

Ibland upplever vi likt de sju lärjungarna motgångar och misslyckanden i våra liv och dess sysslor. Kanske upplever vi en en trötthet och ett mörker? För mig talar berättelsen om att den levande Herren är med oss i vår vardag med dess olika sysslor, även om vi inte alltid förstår det. Jesus har lovat att vara med oss varje dag och hjälpa oss. Jesus frågar efter hur vi har det och visar på nya möjligheter i våra olika problem.  

Berättelsen kan också tala om vårt arbete i Vasakyrkan. Vi får vara med i kyrkans båt med uppdrag att kasta ut evangeliets nät för att människor ska bli befriade. Någon av kyrkofäderna sa: ”För fisken som är skapad för vattnet är det dödligt att bli hämtad upp ur havet men för människan är det tvärtom. Evangeliets nät drar oss upp ur dödens vatten och för oss till Guds ljus, till det sanna livet.”

  Ibland kan vi dock uppleva att det går trögt med missionsarbetet. Jesus vill dock vägleda och hjälpa oss. Ibland kallar han oss att kasta ut nätet på nya sätt, våga pröva nya verksamheter och former för att människor idag skall nås av evangeliet.  Ett exempel är “På trappan” i Vasakyrkan där vi tillsammans med Umeå stadsförsamling, sedan några år tillbaka varje fredag eftermiddag flyttar ut till vår trappa och bjuder passerade på kaffe och kaka. Många stannar för att fika men också för att samtala eller gå in i kyrkan och värma sig en stund. Kanske du skulle vilja och kunna vara med som frivillig i denna verksamhet? Vi får fortsätta att lyssna in Jesus för att se på vilket sätt han vill att vi ska kasta ut nätet i vårt sammanhang.

Mitt i våra liv, både som enskilda och församling, är det viktigt att vi inte glömmer bort att äta hos Jesus. Vi får i andakt och gudstjänst äta av Jesu levande bröd och få ny kraft och glöd. 

Då lärjungarna steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd… 

Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.”

Magnus Lind, präst Vasakyrkan Umeå

Kategorier
Betraktelse

Kärlekens väg

Nu har jag tjänat en månad som präst i Vasakyrkan och vill tacka för det varma mottagandet jag fått. Jag är glad över alla människor i olika åldrar som jag fått möta i olika verksamheter. Jag upplever att mycket är på gång i Vasakyrkan och gläds över alla som vill bidra på olika sätt i vår kyrka. En längtan och bön som finns hos många är att Vasakyrkan ska få ett tydligare utåtriktat fokus där vi möter nya människor med Jesu budskap och kärlek. Här får vi inte minst glädjas och be över alla som hittar till våra olika verksamheter som exempelvis Babysången, Amigos, Unga vuxna, Alpha, Måndagsträffen och På trappan. Det finns också på gång ett utökat samarbete med Stadsmissionen, vilket ni kan får höra mer om på årsmötet den 1 mars. Sedan har vi också alla människor vi möter i vår vardag, där vi får sprida Jesu budskap och kärlek. Vi får fortsätta att be att Jesus ska leda oss i denna mission.

Jag gillar Vasakyrkans vision: “Att leva nära Jesus, nära varandra och nära omvärlden.” För att leva nära Jesus kan fastetiden, som vi nu är inne i, vara till hjälp. En tid för bön och fasta och där vi i begrundan följer Jesu väg till korset. Det som enligt bibeltexterna driver Jesus att gå den vägen är hans kärlek till världen och alla människor. I flera av fastetidens psalmer sjunger vi om denna kärlek, som t. ex. i Psalm 137: “Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav.” Jesus går kärlekens väg och vi är kallade att följa Jesus på den vägen. Jag tänker att det handlar mycket om att ta emot hans kärlek och ge den vidare. Det som aposteln Johannes skriver i sitt första brev: “Vi älskar därför att han först älskade oss” 1 Joh 4:19. 

Ett sätt vi kan ge kärleken vidare är genom att tjäna andra. Ibland hälsar vi varandra med ett tjenare som är en förkortade form av uttrycket; “Jag är din ödmjuke tjänare”. Tänk om vi i Vasakyrkan kan möta var och en med den inställningen. Där vi med hjälp av Jesus tjänar och hjälper andra och varandra, utifrån våra gåvor. Då lever vi nära Jesus, nära varandra och nära omvärlden. Det är att följa Jesus på kärlekens väg. Som Jesus säger i Fastlagssöndagens evangelietext med temat “Kärlekens väg”: 

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare…Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” Mark 10:43-45

Magnus Lind, präst i Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

Han som hjälper

Jag skriver detta dagen efter att jag och min familj fick ett sånt
varmt välkomnande som ny präst i Vasakyrkan vid gudstjänsten den 22 januari. Jag känner tacksamhet till er alla. Vi läste ur söndagens evangelium (Joh 4:46-54) om hur Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin. Att komma till
Vasakyrkan är för mig också att komma tillbaka eftersom jag
arbetade här i skolevangelisationsteam för 33 år sedan. För mig,
likt de på bröllopet i Kana, skedde då ett under eftersom jag
träffade och blev tillsammans med min älskade Ulrica. Det ledde till bröllop och så småningom fyra barn, varav alla nu är vuxna.

Själv kan jag dock inte, i mig själv, göra några under, däremot tror jag att Jesus kan. Jesus som förvandlade vatten till vin, han kan också förvandla människor och samhällen. Det som också står i Vasakyrkans vision. ”Vi längtar att få se Jesus förvandla oss själva såväl som vår stad. Vår vision är att vara nära Jesus, nära varandra och nära vår omvärld.”


Hur kan vi då vara nära Jesus? I evangeliet läste vi om
ämbetsmannen som sökte upp Jesus och bad honom komma och
bota hans son: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jag tänker att
också vi får be Jesus, vår Herre om hjälp både för oss själva, vår
omgivning och vår församling. Vi får be att Jesus ska komma med
sitt liv och sin kraft. Sedan får vi likt ämbetsmannen gå i tro på Jesu ord, till vår omvärld och där dela tro och liv.

Jag ser med förväntan fram på att arbeta här men också med viss
oro. Hur ska det gå med flytten från Luleå där vi bott i 25 år? Är jag verkligen rätt person för uppgiften i Vasakyrkan? Jag har dock gång på gång blivit påmind om att jag inte är ensam och att det finns hjälp att få. Jag har alla ni som tillhör Vasakyrkan och ”tillsammans får vi tjäna i kyrkan” som Gunnar Rydin sa i söndags. Vi får stödja och hjälpa varandra som medlemmar i Kristi kropp. Vi får också dela lidande och tröst med varandra som vi läste om i söndagens episteltext (2 Kor 1:3–7). Framförallt har vi Herren som vill hjälpa oss alla med sin kraft och stöd.

När jag och Ulrica för ett tag sedan var på väg i bilen började vi
samtala om vi gör rätt i att flytta från Luleå och hur vi kommer att klara av våra uppgifter i Umeå. Just då kom vi bakom en bil med registreringnummer: JES 442. Både vi tänkte att det är ju ett
bibelord. Först prövade vi med att slå upp Jes 4:42 men det finns
ingen vers 42 i det kapitlet men däremot finns Jes 44:2. Det ordet
från Gud var ursprungligen sagt till Israels folk men nu talade det till oss och jag tänker att det kan vara ett ord till oss alla. Speciellt om vi byter ut namnen i ordet emot våra egna namn. Ord om att vi finns i Guds hand och att han är den som hjälper oss.

Så säger Herren, din skapare, han som formade dig i moderlivet,
han som hjälper dig: Var inte rädd min tjänare Jakob, Jeshurun,
som jag har utvalt.

Jes 44:2

/Magnus Lindh

Kategorier
Betraktelse

Herdestav – för nära möten


Jag läste ett inlägg på ett forum från en som hade får och som undrade om en herdestav var en bra grej. Så här stod det:

”De allra flesta av våra tackor är väldigt tama och kommer fram och blir klappade och kliade. Men 2-3 stycken är mer än lovligt rädda av sig. Och ”naturligtvis” är det på dem man hittar sår eller andra konstigheter man vill undersöka närmare. Då känns det väldigt överarbetat att samla in alla fåren i en fålla (nu när de går på bete tex). Det är där herdestaven kommer in tänkte jag”.

En gudstjänst är som att samla många får för gemensamt bete. Gudstjänsten innehåller bön och sång – och undervisning. Mycket av Jesu undervisning handlar om hur vi ska ”Leva
tillsammans” vilket är en av våra söndagars rubrik. Jag vet inte om man behöver lära får att leva tillsammans, det ingår kanske i dessa fredliga djurs dna mer än i människors. Men får är också sårbara och bland annat då, har fåraherden en viktig roll gentemot det enskilda fåret. Herdestaven har en halskrok som inte är till för att skada utan för att herden och fåret eller lammet ska kunna hållas stilla och nära. Den behövs ibland och öppnar möjligheterna till vård och läkedom.

Våra gudstjänster och offentliga möten där våra kyrkor och föreningar s.a.s håller herdestaven högt är till hjälp för tron och för livet tillsammans, men de har också sina begränsningar.
Förhoppningsvis har även vi i bildlig bemärkelse tillgång till en herdestav för det nära mötet mellan två eller få, en möjlighet till vård och läkedom. Det kan t ex handla om samtal mellan fyra ögon eller i mindre grupper.

Ibland är det jag själv som behöver någon att prata med, uppmuntrande ord eller hjälp. Det finns alltid någon annan som behöver det. Vi har dock inte så lätt för att komma nära varandra i en kultur där tron å ena sidan är en privatsak – att tro och be i enskildhet är ok – eller där tron tillämpas kollektivt i accepterade sammanhang som i kyrkan. Mellan dessa
ytterlighetssammanhang är vi i detta avseende ofta blyga och osäkra.

Fårägaren som i inlägget skrev: ” 2-3 stycken är mer än lovligt rädda av sig” kunde själv ensidigt använda herdestaven för en god sak. Hos oss när det gäller tro och livet tillsammans, så kan inte hjälp ges eller tas emot genom tvång. Omsorg och en vilja att lyssna kan göra att rädsla, otrygghet och blygsel övervinns men vi behöver även be om mod och vilja att ge tid för nära möten och personliga relationer.


Leva tillsammans

”Låt Kristus frid hjälpa er att hålla ihop och gå i takt med varandra. Det är inte meningen att ni ska kuta iväg och köra ert eget race. Och odla tacksamheten! Ge budskapet – Kristus ord – fritt spelrum i era liv. Dela lärdomar och goda ord med varandra. Och sjung högt av hela ert hjärta till Gud! Allt ni gör, allt, gör det i Mästaren Jesus namn och med tacksägelser till Gud Fadern.”

Kolosserbrevet 3:15-17 i bibelparafrasen The Message på svenska

Göran Berglund
Vikarierande präst, Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

Herdestaven – en symbol för samling och enhet


I min hembys gamla skola som blivit bönhus och därefter byastuga fanns en tavla som föreställde Jesus som en fåraherde. Han böjde sig ner och befriade ett får eller ett lamm som gått vilse och gått ner sig i en ravin och där fastnat i en taggig buske, utan möjlighet att rädd sig själv. Men herden kunde. I sin hand höll Jesus en herdestav vilket verkar ganska logiskt.


I flera bönhus och missionshus har jag sett tavlor föreställande Jesus som knackar på en stadig husdörr. I de flesta fall håller Jesus även på de bilderna i en herdestav. Herdestaven är en symbol för att samla och att hålla samman de som gått vilse eller är illa ute lika väl som de som har det bra ordnat och bra på alla sätt.

Dessa rader skrivs efter söndagen då Sverige gick till val. Det så kalla de enhetssamhället finns inte sedan länge men i medierna märks farhågor för ett än mer splittrat samhälle. Ledande politiker talar som alltid om behovet av samling och gemensamma tag.


Dessa rader skrivs även inför söndagen med temat Enheten i Kristus. I ett alltmer sekulariserat samhälle där den rådande ismen är individualism blir inte bara utanförskap och kyla
riskfaktorer. Här kryper vilsenheten och utsattheten in även i hus med aldrig så stadiga portar.

Det bästa utan allt – och det var och är nog tanken med tavlorna i bönhusen: Jesus vill ha också dig och mig med, han klappar på din och min port och vill att vi ska öppna för honom. Den kanske mest älskade texten i Bibeln är psaltaren 23, herdepsalmen. Oftast tar vi till oss den individuellt för det står ju ”min” herde. Det är sant att Gud ser till oss vara och en – men Jesus med herdestaven har också en bredare blick. Jesus säger:

”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” Johannesevangeliet 10:16

Idag är det kyrkans uppgift att vara Jesu kropp och hålla i herdestaven. Vår uppgift – vår mission, är att samla och hålla samman de som gått vilse eller är illa ute lika väl som de som
har det bra ordnat och bra på alla sätt.

Psaltaren 23

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter
 mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
 Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör
 mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja
 och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och
 Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Göran Berglund
Vikarierande präst, Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

I livets februari

Årets första månad ligger bakom oss. Jag tänker att både årstiderna och naturen kan fungera som bilder för våra liv. För oss alla skiftar livet. Ljusa tider – mörkare tider. Meningsfullhet – tomhet. Missförstånd och ensamhet – försoning och vänskap…    

På vår gräsmatta finns en stor rönn. Just nu är den kal förstås. Och rönnbären verkar vara slut, så sidensvansarna syns inte till. Men i maj börjar den grönska igen och till hösten får den mängder av nya rönnbär. När livet är grått, kan vi ibland tänka att det alltid kommer att förbli så. Vare sig det är sjukdom, sorg, andra kriser eller allmän tomhet som är orsaken. Vi har inte några garantier  för solsken i övermorgon, men de flesta av oss har ändå erfarenhet av hur mörka tider kan följas av ljusare dagar igen. På samma sätt som att solen redan i februari kan lysa riktigt starkt och ljuset redan har vunnit tillbaka drygt två timmar från mörkret, så kan det ljusna även i våra liv.

Därför är psalm 205 en god vän i själens vinterdagar: ”Vila i din väntan, stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser…” Per Harling har gjort en fin bearbetning av denna gamla tyska psalm. Han använder två bilder ur naturens rytm. Först dygnets: Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Sedan årstidernas: Våren visar vägen, Gud gör allting nytt. Det lönar sig inte att jag skäller på rönnen för att den nu är grå.  Om jag inte i besvikelse sågar ner den, så kommer den att i sommar glädja oss på nytt.

Ju längre vi lever, desto mer inser vi att livet på många sätt är oförklarligt. Varför måste detta hända…? Vad är meningen med det här…? Som människor och kristna har vi erfarenheter att lära av. Under kyrkoåret går det inte spikrakt  från mörker till ljus. Efter jul och trettondedagen kommer inte påskjublet direkt. Först kommer fastan. Fastan handlar om hur Jesus prövas, utsätts och frestas, men den handlar också om oss. 

Inte bara Jesus ”fördes av Anden ut i öknen”. Gud leder ibland även oss in i torkans, tomhetens och kampens öken. Varför? Det vet vi inte alltid. Men vi kan ibland se frukterna. Den som själv har varit i Dödsskuggans dal kan bättre hjälpa den som nu är där. Den som med Guds hjälp klarat en svår prövning har fått djupare rötter i Gud. Och den som har misslyckats i frestelsens stund får kanske efteråt lära sig något nytt om Guds nåd och barmhärtighet.

Allting har sin tid. Ett landskap som bara får sol och åter sol blir inte ljuvligt grönt utan just – en öken. Livet behöver också skugga och regn.  Om tre månader är det maj. Om fyra månader får vi sjunga ”Den blomstertid…”. Visst är det en härlig tanke!  Då blommar vår stiliga rönn igen, för den lever – hela tiden finns Skaparen hos den. 

Och hela tiden finns Gud hos oss. Därför ska vi försöka att inte misströsta i livets februari. Mörkret kan ljusna, livet kan skjuta nya skott. Då vårt liv verkar torrt och dött är Guds Ande där och förbereder för nytt liv och ny god frukt i våra liv. 

Torbjörn Arvidsson

Kategorier
Betraktelse

Ett ljus i mörkret

Första advent närmar sig i skrivande stund med stormsteg. Vi är nog många som sett fram emot det som ett välkommet tillskott i vintermörkret. Nu börjar äntligen juletiden med julgodis, upplysta trädgårdar och julpynt! Men advent är mycket mer än en introduktion av julmyset. Det är en tid av väntan och förberedelse på Jesu födelse – en tid att reflektera över det stora i att Gud själv blivit människa. Adventstiden handlar om honom som inte bara lyser upp vintermörkret utan hela världens mörker; inklusive ditt och mitt.

I Jes 9:2 skriver profeten Jesaja att: “Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram”. Och i Joh 12:46 svarar Jesus på profetens ord när han säger om sig själv: “Jag har kommit till världen som ett ljus, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret.” Både Jesaja och Jesus pratar alltså om en kontrast mellan mörker och ljus – den stora frågan för oss är hur vi förstår de orden. Vilket mörker kom Jesus för att rädda oss från egentligen? Timothy Keller är något på spåren när han skriver om juletiden att: “Julen innebär inte bara hopp för världen, trots dess ändlösa begär, men hopp för dig och mig, trots våra ändlösa misslyckanden”. För mig är det inget problem att tro på Jesus som världens ljus; att Jesus räddar både världen och andra människor. Men att få tro att Jesus lyser upp också det mörker jag möts av i mig själv, det är svårare och samtidigt är det den tron som jag behöver. För jag är i ärlighetens namn trött på det jag möts av varje morgon. Jag är trött på att misslyckas vara den jag så gärna vill vara. Jag är trött på att upprätthålla en image av att vara självtillräcklig. Jag är trött på synden i mig. Men om det är sant att Jesus kom, inte bara för att frälsa världen, utan för att rädda mig – då finns det hopp. Det är min erfarenhet över alla erfarenheter att när jag blir påmind om Guds löften och får lyfta blicken till Jesus finns det frihet och vila. Insikten att Jesus kom för just mig, är det som bär mig och har visat sig tillräckligt i alla livets skeenden. Hos honom får jag, trött och sliten, ta emot en värme och vila som förändrar allt.

Till sist vill jag lämna en uppmaning dig som läser. Vänd blicken till Jesus och låt orden i Jes 53:4-6 sjunka in! Låt inte adventstidens budskap försvinna i vardagens bekymmer. Det var inte bara för världen, eller för de andra som Jesus kom. Han kom för dig, för att du skulle få ta emot den frid du längtar efter. 
Hans ömhet når in i mitt djup och smälter det frusna, min vintersjäl som gömmer min sorg, min övergivenhet, min oro och ängslan, för att den ska sträcka sig mot ljuset, mot solen i mitt liv, mot Honom.

Kategorier
Betraktelse

Dags att titta framåt?

Hur ser Vasakyrkan ut om 10 år? Det har vi ingen aning om, och varför ska vi tänka på det nu?

Jag tror att vi verkligen borde fundera på detta och att vi borde göra det nu. Varför? Vår församling växer inte, den krymper. Det har den gjort de senaste 15 åren. Om det fortsätter i samma takt som nu, är vi 160 medlemmar om 10 år. Antalet medlemmar säger inte allt. En större församling är inte nödvändigtvis bättre än en mindre. Men bortsett från antalet medlemmar är det uppenbart att vi inte är en kyrka i utveckling. Det är vi inte ensamma om. Med få undantag så krymper kyrkorna i Sverige och alldeles för ofta läser vi om församlingar som tvingats lägga ner. Kan vi göra något eller måste vi acceptera den här utvecklingen?

Jag tror vi kan göra något. Det är därför jag tackade ja till engagera mig i Vasakyrkan genom att ställa upp för val till styrelsen tidigare i år. Det är därför jag skriver det här till dig nu.

Så vad kan vi göra? Till att börja med kan vi ställa oss frågan; Varför finns Vasakyrkan? 

Det får vi svar på i våra stadgar. “Missionsförenings uppgift och ändamål är att på Guds ord och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt.”  

De som startade den här föreningen gjorde det för att “främja Kristi rikes tillväxt”. Det är också vår uppgift och orsaken till att vi finns till. I det uppdraget är vi inte utelämnade. Tvärtom, “Gå därför ut… jag är med er alla dagar” sa Jesus, när han sände ut sina lärjungar. Det gäller än.

Det är lätt att bara se det som är dåligt. Men jag ser väldigt mycket som är bra och menar att det är betydligt bättre att göra något nu, än att vänta i tio år. Vad tror du? Om du också tycker det är dags att agera, så tror jag att det första steget är att vi som församling måste enas runt detta. Då kan vi lättare göra nödvändiga förändringar. Det betyder inte att allt det som gör att du tycker om Vasakyrkan snabbt ska bytas ut mot något främmande. Men om jag frågar dig ifall du vill att Vasakyrkan ska vara en plats som sjuder av liv, där dina barn, dina barnbarn och längre fram deras barn får höra om Jesus och bli hans lärjungar, då tror jag att jag vet vad du svarar.  Det vi kan välja att göra nu, handlar både om oss och de som kommer efter oss.

Det är bara några år till dess att föreningen fyller 150 år. Låt oss se in i framtiden och tro att vårt uppdrag sträcker sig långt in i den. Om du får drömma fritt: Hur ser Vasakyrkan ut i framtiden? Låt oss drömma tillsammans och med Guds hjälp börja göra verklighet av den drömmen nu.

Vi behöver ”vända och tända”, som Carl-Erik Sahlberg talar om (se länk i månadsbladet)

Jag började med att fråga om hur Vasakyrkan ser ut om tio år och ifall vi behövde bry oss om det nu. Jag tror det. Vad tror du? 

Foto/bild:Peo Einemo.