Kategorier
Betraktelse

Dags att titta framåt?

Hur ser Vasakyrkan ut om 10 år? Det har vi ingen aning om, och varför ska vi tänka på det nu?

Jag tror att vi verkligen borde fundera på detta och att vi borde göra det nu. Varför? Vår församling växer inte, den krymper. Det har den gjort de senaste 15 åren. Om det fortsätter i samma takt som nu, är vi 160 medlemmar om 10 år. Antalet medlemmar säger inte allt. En större församling är inte nödvändigtvis bättre än en mindre. Men bortsett från antalet medlemmar är det uppenbart att vi inte är en kyrka i utveckling. Det är vi inte ensamma om. Med få undantag så krymper kyrkorna i Sverige och alldeles för ofta läser vi om församlingar som tvingats lägga ner. Kan vi göra något eller måste vi acceptera den här utvecklingen?

Jag tror vi kan göra något. Det är därför jag tackade ja till engagera mig i Vasakyrkan genom att ställa upp för val till styrelsen tidigare i år. Det är därför jag skriver det här till dig nu.

Så vad kan vi göra? Till att börja med kan vi ställa oss frågan; Varför finns Vasakyrkan? 

Det får vi svar på i våra stadgar. “Missionsförenings uppgift och ändamål är att på Guds ord och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt.”  

De som startade den här föreningen gjorde det för att “främja Kristi rikes tillväxt”. Det är också vår uppgift och orsaken till att vi finns till. I det uppdraget är vi inte utelämnade. Tvärtom, “Gå därför ut… jag är med er alla dagar” sa Jesus, när han sände ut sina lärjungar. Det gäller än.

Det är lätt att bara se det som är dåligt. Men jag ser väldigt mycket som är bra och menar att det är betydligt bättre att göra något nu, än att vänta i tio år. Vad tror du? Om du också tycker det är dags att agera, så tror jag att det första steget är att vi som församling måste enas runt detta. Då kan vi lättare göra nödvändiga förändringar. Det betyder inte att allt det som gör att du tycker om Vasakyrkan snabbt ska bytas ut mot något främmande. Men om jag frågar dig ifall du vill att Vasakyrkan ska vara en plats som sjuder av liv, där dina barn, dina barnbarn och längre fram deras barn får höra om Jesus och bli hans lärjungar, då tror jag att jag vet vad du svarar.  Det vi kan välja att göra nu, handlar både om oss och de som kommer efter oss.

Det är bara några år till dess att föreningen fyller 150 år. Låt oss se in i framtiden och tro att vårt uppdrag sträcker sig långt in i den. Om du får drömma fritt: Hur ser Vasakyrkan ut i framtiden? Låt oss drömma tillsammans och med Guds hjälp börja göra verklighet av den drömmen nu.

Vi behöver ”vända och tända”, som Carl-Erik Sahlberg talar om (se länk i månadsbladet)

Jag började med att fråga om hur Vasakyrkan ser ut om tio år och ifall vi behövde bry oss om det nu. Jag tror det. Vad tror du? 

Foto/bild:Peo Einemo.

Kategorier
Betraktelse

Välsignad vanlighet

”Jag vill ha vanlig frukost” – så sa ett av barnen häromsistens. Vi föräldrar hade frågat efter önskemål på en frukost som skulle höra ihop med ett firande. Det blev uppenbart för mig då hur fantastisk vanligheten kan vara när den hör ihop med trygghet och förutsägbarhet.

Jag funderar: Är det inte många gånger just det vanliga som har åsamkats skada under det gångna 1,5 året? Och nog kan det rubba oss i vår trygghet och i vårt fundament. Vanligheten kan, för att citera Askungen, vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och alldeles… alldeles underbar! Som att kunna komma till kyrkan kl 11 varje söndag, sätta sig i kyrkbänken (kanske på samma plats som förra söndagen). Att veta hur lång tid det tar att ta sig till kyrkan och undermedvetet uppfatta hur just denna vana hjälper oss att se hur allt annat växlar, hur tiden går och också jag själv förändras. Kanske har du vanan att läsa Bibeln och be hemma, och har upptäckt hur denna vana verkligen burit dig? Betydelsen av de vanliga mötena med människor runt om oss, de små leendena som vi hjälper att bära varandra med – ja, betydelsen av allt detta har verkligen blivit tydlig under det gångna året.

Visst, vi söker gärna efter det extraordinära, efter andliga högspänningsupplevelser. Det är alltid dessa upplevelser och händelser som ger rubriker och drar till sig lyssnande öron. Samtidigt pågår det vanliga, där Gud skapar i oss, med oss och runt oss – och det pågår oupphörligen! Gud, Skaparen, upprätthåller vår existens i varje ögonblick. Är inte det stort nog för oss? Vad mer kan vi begära? Jag tänker på hur Gud börjar sitt tillrättavisande svar till Job, när Gud säger såhär:

Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
Var fick dess grundvalar fäste,
vem lade dess hörnsten,
medan alla morgonens stjärnor sjöng
och gudasönerna jublade?
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: »Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.«

Job 38:4-10

Säkerligen finns det en tid för allt. Nu är tiden för att öva blicken och vara uppmärksam på Guds storhet – särskilt i det vi återfinner/återvinner av ”vanlighet”. Ja, jag sätter ordet inom citationstecken för att visa hur speciellt det är, för visst är det så att Gud gör sällsynt stora ting i det vardagliga. Vad har du varit med om? Det är något att dela med din bordsgranne vid kyrkfikat.

I höst hoppas vi på att få ses mycket i kyrkan. Kika i kalendern så att du inte missar något. Den 7 september inbjuds också alla medlemmar till soppmiddag med öppet samtal – ett samtal om var vi står och vägen framåt. Gud välsigne dig!

Kategorier
Betraktelse

Vår efter lång vinter

”Lång som fjolårsvintern” – ja, så känns den senaste tiden. Säkerligen smälter vinterupplevelsen ihop med pandemiupplevelsen i vårt medvetande; på fler sätt än ett har vi varit insnöade och isolerade. Snötäcket lade sig som en filt över alla ljud, och landskapet blev först monokromt och sedan bara vitt, vitt, vitt. Vi, som är nyinflyttade och erfor vår första vinter som husägare i Västerbotten, fick införskaffa större och fler snöskyfflar och slutligen kapitulera och införskaffa en rejäl snösläde.

Och – utan att vi gjort något endaste – tinar nu allt, och små växter, liv, börjar klättra fram ur jorden. Det bara sker! Hoppet återvänder, vi minns nyskapelsens kraft som visar sig i våren och människor får färg på kinderna igen. Allt blir levande på nytt.

”Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.

Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår,
också i andens rike.”

SvPs 198:1 N F S Grundtvig och J A Eklund

Gud ger löftet om vår efter den tunga vintern, och jag hoppas och ber att du känner hopp gro och växa inom dig. Vi går nu mot ljusare tider, och vi ser att vaccinationstakten ökar – kanske har du redan blivit vaccinerad. Vi blickar fram emot en sommar där vi verkligen hoppas kunna öppna upp gudstjänster, kulturarrangemang och träffar på Backen. Tänk, vilken glädje att få återse varandra och dela gemenskapen tillsammans! Är det något denna tid lärt oss, så är det behovet av gemenskap. På många sätt blir vi till tillsammans och i relationer med varandra, också som föreningsgemenskap. Mina första intryck av Vasakyrkan förra året präglades av Backen – där var barnen med och blåste såpbubble-böner, spelade volleyboll och hittade en liten padda. Det är verkligen en plats för liv och växt, en plats där alla kan bidra med litet och stort.

Innan dess är det dags för EFS och SALT:s årskonferens, den 13-16 maj. Temat är i år hämtat från Jesaja 43:19: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?”. Att längta tillbaka till det som har varit är mänskligt, kom ihåg hur Israels folk på sin vandring genom öknen längtade tillbaka till fångenskapen i Egypten! (4 Mos 11:4b-6). Det är lätt att måla upp ett rosa skimmer över en idealiserad, svunnen tid, men nu när kyrkan ska återfå sin form – reformeras – så är det inte de gamla, stelnade, yttre formerna som vi ska längta tillbaka till, utan till en större och förnyad trohet till Guds löften, till Jesus Kristus som vår räddare, och till Andens vind som ständigt ger nytt liv till kyrkan. Om Vasakyrkan ska växa, behöver den växa på nya sätt, mer specifikt på det sätt som Gud vill. Vår uppgift är att vara lyhörda, modiga och osentimentala.

Och apropå växt: någon gång mycket längre fram i tiden kommer också en höst, och den bär med sig nyheter – om allt går väl kommer familjen Karlsson Lundmark att få tillökning. Det betyder att jag kommer att vara föräldraledig från och med någon gång under hösten och åtminstone delar av 2022. Det är inte klart än hur jag kommer att ersättas under den tiden, men hjulen är satta i rullning sedan veckor tillbaka. Vi är tacksamma för era böner för oss och för Vasakyrkan.

Gud, välsigna oss i vårens tid, att vi gläds över varje grönskande knopp, varje timme av ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse. Amen.

(Bön av Kate McIlhagga)

Emmeli Karlsson Lundmark, präst o föreståndare

Foto/bild:Peo Einemo.

Kategorier
Betraktelse

Som en sol stod Kristus opp

“Som en sol stod Kristus opp

på den tredje dagen.

Nu är själens vårtid här, 

bojan sönderslagen. 

Vintertiden är förbi,

synd och sömn till ända.

Han som uppstått nu vår sorg 

vill i glädje vända.”

SvPs 470:2

Johannes av Damaskus skrev ursprungligen texten till denna psalm, någon gång under 700-talet. Den har sedan översatts till engelska av J M Neale och därefter till svenska av vår Anders Frostenson. Nog längtar vi nu alla efter påsken och allt vad den bär med sig av livets seger över döden, ljusets återvändande, gemenskapens glädje och brödsbrytelse på nytt. 

Jag har, som många andra, alltid uppskattat att leva nära påskdagarnas budskap, nära skeendet. Långfredagens mörker kan vi inte vifta bort eller förminska utan att då också mista tyngden i påskdagens uppståndelseglädje. Vi kallas aldrig till verklighetsflykt. Det är på riktigt, det är sant, det är själva Sanningen, mot vilken allt annat ska stå. Påskdagen är storslagen. Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor 15:54-55)  Det är så djupt omvälvande – och också svårt att greppa. Påskens annandag fångar det svårbegripliga och flyttar det närmare oss. I Evangelietexten läser vi om hur två lärjungar vandrar tillsammans på väg till Emmaus. De försöker smälta allt som hänt och mitt i allt gör Jesus dem sällskap utan att bli igenkänd. Han förklarar. Men det var svårtuggat också för lärjungarna. De är tröga, precis som vi så ofta är, och det är en sådan tröst för oss som också är människor och ibland har svårt att ta till oss vad Jesus säger. Det är i samtalet först efter att Jesus har lämnat de två lärjungarna som det börjar stå klart för dem vad de har varit med om. Jesus lever verkligen – och det förändrar allt – det är grunden för det hopp lärjungarna (och du och jag!) kan ha. De berättar vidare till andra vad de varit med om. 

Det är ett rop som ljuder ända till dig och mig – låt oss finna tröst och vila i det hopp som kommer till oss – som vi inte behöver bära på utan som bär oss, genom allt. Jesus Kristus har vunnit segern – dödens makt är bruten! 

Vad april kommer att bära med sig av förändrade restriktioner för gudstjänstsamlingar, det återstår att se i skrivande stund. Men vi hoppas – och ber – för att det snart blir möjligt igen att samlas. Notera gärna i din kalender att vi den 24-25 april har inspirationshelg, med besök av Magnus Persson (präst i EFS, inspiratör och samverkanssekreterare). Temat för helgen är “Som ringar på vattnet” och fokus kommer att läggas på mission och hur vi gör för att nå ut med budskapet i vårt närområde – ge berättelsen, evangeliet om Jesus Kristus, vidare till andra. 

“Dödens portar kunde ej

hålla honom fången,

inte vakter och sigill.

Men i soluppgången kom han, 

bland de tolv han är.

Än han ut oss sänder,

är bland oss och ger den frid

som ej världen känner.”

(SvPs 470:4)

Guds rika välsignelse över dig!

Emmeli Karlsson Lundmark, präst o föreståndare  

Kategorier
Betraktelse

Ökentid

Jag hade ett par kilometers promenad till bussen när jag gick i gymnasiet, för dryga 20 år sedan. Under dessa promenader samlade jag ihop alla tankar inför eller efter dagen. Det var luft och rymd, under mer eller mindre gott om tid. En gång inföll (är nedföll egentligen ett bättre ord?) ett liknande snöoväder som de vi har haft under den här vintern. Jag var trendig tonåring och därmed dåligt klädd och skodd och det gick långsamt på vägen hem från bussen. Men där och då drabbade mig en stark Gudsupplevelse och djup mening. Herren är nära. Att pulsa fram i snöblöta sneakers, i samtal med Gud – det var allt. Det var nog. 

Vi lyckas inte alltid att skapa de här utrymmena i livet, av luft och rymd. Livet rusar på. Men kyrkoårets rytm är en hjälp. Mars månad präglas av fastetiden – en avskalad tid där vi tränar oss i att rikta blicken och uppmärksamheten mot Gud och vår nästa. 

Måhända känns det för dig som att du inte kan skala bort något, för att det redan är så avskalat i denna tid. Om utrymmet och tomheten i tid redan finns, kan vi istället för att skala bort, lägga till. Lägg till något som hjälper dig att komma ihåg Guds nåd och förlåtelse och som hjälper dig att se din medmänniska. Varför inte lägga till en tid för bön under din dag? Kl. 10:00 varje dag förutom söndagar sänds fasteandakter genom EFS (facebook.com/efs.nu). Fredagar sänds andakten från Vasakyrkan. Välkommen att vara med digitalt. 

Jag vill uppmuntra dig till att söka den gemenskap och de kristna sammanhang som är möjliga idag, om än de inte är som vanligt. Var en som är med och bär gemenskapen – i samtidig medvetenhet om att det är Jesus som djupast sett bär. Behovet av gemenskap, mänsklig kontakt och samtal är sannerligen på allvar. Det är ingen lätt tid – nu konfronteras vi med öknen i livet. Vi möter frågor som inte är så enkla att svara på. Vad är det att leva, visst är liv mer än frånvaro av död, vad är rätt att göra för min medmänniska? Var finns ro för våra tankar? Vi behöver inte vara rädda för frågorna, för vi har en Gud som är en klippa, som hör våra böner, som har omsorg om oss och som älskar oss. Vi har löftet från Jesus att vi kan luta oss mot honom och vila våra hjärtan och tankar hos Jesus. Herren är nära. 

Gläd er all­tid i Her­ren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt al­la människor se hur fördrag­sam­ma ni är. Her­ren är nära. Gör er inga be­kym­mer, ut­an när ni åkal­lar och ber, tac­ka då Gud och låt ho­nom få ve­ta al­la era önsk­ning­ar. Då skall Guds frid, som är me­ra värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tan­kar skydd i Kristus Je­sus.

Fil 4:4-7

Guds rika välsignelse över dig! 

Emmeli Karlsson Lundmark, präst och föreståndare