EFS Vasakyrkan

Ett välbekant idé i vår tid är att människan har obegränsad potential, att vi kan bli vad vi vill, och att livets mening är att förverkliga sig själv. Begreppet förknippas primärt med den amerikanske psykologen Carl Rogers, och har i hög grad präglat vårt moderna samhälle sedan teorierna lanserades på 1950-talet. Målet är att leva det goda livet, ett liv där vi ständigt fångar varje ögonblick (tänk YOLO – You Only Live Once), ständigt är kreativa, ständigt kan lita på vårt eget omdöme och klarar av att skilja på rätt och fel, ständigt utvecklas, ständigt frigör oss från normer, ständigt går vår egen väg. Kort sagt – ett fullständigt utmattande, skoningslöst, obarmhärtigt liv.

Tanken är inget annat än befängd. För människan är begränsad, inte obegränsad. Vi har alla fel och brister, vi brister i omdöme, vi ljuger för oss själva och andra, vi följer med strömmen, vi har fördomar, vi orkar inte ändra på oss. Men samtiden försöker oupphörligen tuta i oss budskapet att vi måste vara katter – gå vår egen väg, göra våra egna bedömningar, veta bäst själv. Förverkliga oss själva. Allt ansvar vilar på oss själva. Om livet inte blir som vi har tänkt oss, är det vårt eget fel. Livet blir mer och mer komplicerat, valen fler, kraven högre. Och utbrändhet och psykisk stress ökar, särskilt bland unga människor.

En katt låter sig inte vallas. I sin olydnad är den helt ensam och utlämnad åt livets faror. Att följa Jesus är att bli fri från villfarelsen att vi alla måste vara katter. Det är att falla in i den nåd och vila som finns i vetskapen om att vara älskad, önskad och sedd. Gud gör, inte vi. Gud räddar, inte vi. Gud leder, inte vi. Det kräver förstås också att vi accepterar att vi är fårskallar. Även om vi är individer, unika varelser – för det är får också – så har vi gemensamma behov. Vi behöver sammanhang, ledning, vila. Vi behöver vara tillsammans, känna trygghet och glädje bland andra som är som vi. Och vi behöver en god herde, som är beredd att ge sitt liv för fåren. För vår egen kraft räcker inte, men Guds kraft är oändlig.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Psaltaren 23

Det näst sista kapitlet, kapitel 20, slutar med att Jesus visar sig för lärjungarna ett flertal gånger efter sin uppståndelse, och bland annat erbjuder Tomas Tvivlaren att känna på hans sår. Det avrundas med ett par slutord: “Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” Klart slut, over and out. Varför får vi sedan följa sju misslyckade fiskare uppleva ännu ett Jesusmöte, ännu ett tecken, ännu ett kapitel?

Att det allra sista kapitlet, kapitel 21, är ett senare tillägg står tämligen klart för modern forskning, och det mesta tyder på att det är samme författare. Inga urkunder har heller hittats där kapitel 21 saknats. Men varför upplevde författaren att detta var så viktigt att det behövde läggas till i efterhand?

De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.

SvPs 156:1, vers 1

Att få en inblick i urkyrkans tid, de första lärjungarnas vardag, blir betydelsefullt för oss när vi förstår att inte heller de på ett självklart sätt förmådde bara lämna allt och följa Jesu befallning. De behövde fortfarande fiska ibland. När missionerandet gick tungt kanske det kändes som en frestelse att fly ut i fiskebåten en stund. Livet var inte så enkelt. Inte heller var alla deras bröder och systrar alltid bland dem. Av de tolv lärjungarna var här bara sju. Var var de övriga? Hade de gripits av tvivel, lämnat uppdraget, var de sjuka?

Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.

SvPs 156:1, vers 2

Vi känner igen frågorna från vårt eget liv. Ibland är vi många, målmedvetna och övertygade i vår mission; ibland är vi få, hungriga, ensamma och till synes misslyckade. Med Jesus närvarande, däremot, är allt möjligt. Med Jesus kommer tryggheten, brödet och fiskelyckan. Och den unga kyrkan överlever den första tidens prövningar och växer.

När vi vandrar i Jesu fotspår går vi ibland två steg framåt och ett tillbaka. Vi kanske går vilse eller flyr ut i fiskebåten en stund, eftersom vi är människor. Men den uppståndne Kristus söker upp oss, ger oss för varje dag ny kraft, nya möjligheter och nytt bröd för dagen. Så var det i begynnelsen, så är det nu, och så ska det vara tills dess han kommer åter i härlighet.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

SvPs 156:1, vers 3

Närhet, ljus och ingen utanför,
en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,
en kärleksfest med himmelskt överflöd.
Gud är en av oss vid detta bord.

Sv.Ps 396 vers 4 (A. Frostenson)

Jesus hade legat till bords många gånger med lärjungarna förut, och under och tecken hade skett, så Jesus var vid det här laget omtalad och ryktbar. Lika känd (eller snarare ökänd) var Jesus dock för att äta och dricka tillsammans med utstötta, sjuka, prostituerade och kriminella. För hans motståndare var det klandervärt, graverande, otänkbart och ovärdigt för Messias, men Jesus kom inte för att bota de redan friska. Inbjudan till Gudsrikets måltid och gemenskap gäller – då som nu – alla som vill vända om, följa Jesus och vandra kärlekens väg.

Den nattvard vi nu firar länkar ihop den judiska påskmåltiden och den framtida festen i himlen. Den är alltså samtidigt en åminnelsemåltid (“gör detta till min åminnelse”, säger Jesus) och en förväntningens måltid (“till dess du kommer åter i härlighet”, säger vi).

Urkyrkan verkar ha firat nattvard ofta, och att vi i år inte kan mötas och dela Herrens måltid på skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande, är sorgligt och smärtsamt. Det är något viktigt, något reellt, som just nu går förlorat. Men inte heller detta tillstånd av sjukdom och brist kommer att bestå för alltid! Vi får dra oss till minnes Paulus ord:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Rom 8:18 (Bibel 2000)

Vi bärs av ett hopp som är större än stundens lidanden. Vi bärs av tilliten till en Gud som förmår besegra lidande, sjukdom och själva döden, och vi bärs av hoppet om ett evigt liv. Paulus fortsätter, lite senare i Romarbrevet:

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?

Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.

Rom 8:24-25 (Bibel 2000)

Än förmår vi inte överblicka hela Guds plan för vår värld, och vi förstår inte hur det i praktiken ska gå till när den återupprättas. Men påsken berättar för oss att det är en realitet att ljuset slutligen besegrar mörkret. I den vissheten får vi vila.

Palmsöndagen och första advent är oupplösligt sammanflätade kring ett och samma tema: “ankomst”. Världens frälsare är på väg! I adventstid kommer han – i ringhet klädd, på fattigdomens bädd, till synes maktlös. Omgiven av kvinnor, män och djur. På palmsöndagen kommer han – omgiven av kvinnor, män och djur, utan rustning och vapen, pompa och ståt. Bereden väg, sjunger vi på första advent – “strö palmer, bred ut kläder” och “ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt”.

Palmsöndagen har dock en annan ton, en mer bitterljuv och ambivalent sådan. Vi gläds åt Jesu ankomst till den heliga staden, men vi vet samtidigt att palmsöndagen inleder Stilla veckan, veckan när Jesus ska förrådas, korsfästas och dödas. Jesu intåg är samtidigt en akt av lydnad och av trots – lydnad till sin Faders vilja, trots mot både de världsliga makter som tror sig kunna besegra honom, och trots mot de som vill upphöja honom till världslig kung.

Vi har framför oss en vecka där oförenliga motsatser möts – sorg och glädje, lydnad och trots, förlust och seger, tvivel och tro, allmakt och vanmakt, svek och trofasthet. Stilla veckan är på det sättet som ett koncentrat av livet självt – när hjulen väl satts i rörelse finns det ingen återvändo. Det är en intensiv och paradoxal resa, med ett känt slut. Och vi vandrar den livsvägen, kärlekens väg, med Jesus, till slutet – det slut som också är en början.

Herre, inför din sista vecka
finns allt samlat.
Här finns ytlig hänförelse
och djup hängivenhet, rädsla,
svek, förtvivlan och ånger.
Här finns alla människor.
Här finns du och jag.

Först när jag prövas
vet jag vem jag själv är.
Du vet det – inte jag. Herre,
jag vill följa dig ända fram,
— ända fram till korset!

Caroline Krook, Rogate (Bönboken, 266)