Kategori: Betraktelse

Kategorier
Betraktelse Föreningen

Guds mission

Nu har jag arbetat en första termin i Vasakyrkan och jag är tacksam över det varma välkomnandet jag fått och alla goda möten och samtal jag fått ha. Nu går vi in i sommaren och jag ser fram emot att vara på EFS gården Backen med dess spännande program i form av Kulturverandan och Gudstjänst. Vi får hjälpas åt att bjuda in människor till vår fina sommargård och dess verksamhet. På trappan som kommer att pågå även delar av sommaren är också en möjlighet att möta människor. Känn frihet att kontakta mig också i sommar om ni vill samtala med mig om något eller att jag ska komma på besök (3 juli – 8 augusti är jag dock i Luleå på semester).

Jag har just avslutat en kurs på Johannelunds teologiska högskola som heter Den missionella kyrkan. Kursen visar på den förändring som skett i synen på mission. Om man tidigare sa att kyrkan har en mission så talar man nu om Guds mission (missio Dei) som har en kyrka. Ordet mission betyder sändning och Bibeln talar om att Gud är en sändande (missionerande) Gud. Fadern sänder Sonen till världen för att rädda den (Joh 3:17). Fadern och Sonen sänder Anden. Fadern, Sonen och Anden sänder sin kyrka till världen.  I EFS riktlinjer står det: “Mission är inte ett mänskligt företag, utan människan inbjuds av Gud själv att ta del i och förverkliga hans vilja med världen. Genom dopet och sitt jordiska kall (dvs. sin speciella livsuppgift) är varje kristen på ett särskilt sätt med i Guds mission.” 

Vi i Vasakyrkan får som enskilda och som gemenskap (missionsförening) vara med i Guds mission att rädda världen. Genom våra ord och gärningar får vi, i andens kraft, följa med Jesus i hans mission och visa på Guds rike och Guds kärlek. Vi är en communion in mission som vill vara nära Jesus, varandra och omvärlden. Jesus säger: “Som Fadern har sänt mig sänder jag er” Joh 20:21.

Nu önskar jag er alla en riktigt god sommar i Guds vila och Guds mission. 

/Magnus Lind, präst

Kategorier
Betraktelse Föreningen Herdestav

Herdestaven

Kasta ut nätet!

I en av påskens texter (Joh 21) berättas det att sju av lärjungarna fiskade en natt på sin gamla ”arbetsplats” – Gennesarets sjö, men de fick ingenting: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: “Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: “Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: “Det är Herren!”. 

Ibland upplever vi likt de sju lärjungarna motgångar och misslyckanden i våra liv och dess sysslor. Kanske upplever vi en en trötthet och ett mörker? För mig talar berättelsen om att den levande Herren är med oss i vår vardag med dess olika sysslor, även om vi inte alltid förstår det. Jesus har lovat att vara med oss varje dag och hjälpa oss. Jesus frågar efter hur vi har det och visar på nya möjligheter i våra olika problem.  

Berättelsen kan också tala om vårt arbete i Vasakyrkan. Vi får vara med i kyrkans båt med uppdrag att kasta ut evangeliets nät för att människor ska bli befriade. Någon av kyrkofäderna sa: ”För fisken som är skapad för vattnet är det dödligt att bli hämtad upp ur havet men för människan är det tvärtom. Evangeliets nät drar oss upp ur dödens vatten och för oss till Guds ljus, till det sanna livet.”

  Ibland kan vi dock uppleva att det går trögt med missionsarbetet. Jesus vill dock vägleda och hjälpa oss. Ibland kallar han oss att kasta ut nätet på nya sätt, våga pröva nya verksamheter och former för att människor idag skall nås av evangeliet.  Ett exempel är “På trappan” i Vasakyrkan där vi tillsammans med Umeå stadsförsamling, sedan några år tillbaka varje fredag eftermiddag flyttar ut till vår trappa och bjuder passerade på kaffe och kaka. Många stannar för att fika men också för att samtala eller gå in i kyrkan och värma sig en stund. Kanske du skulle vilja och kunna vara med som frivillig i denna verksamhet? Vi får fortsätta att lyssna in Jesus för att se på vilket sätt han vill att vi ska kasta ut nätet i vårt sammanhang.

Mitt i våra liv, både som enskilda och församling, är det viktigt att vi inte glömmer bort att äta hos Jesus. Vi får i andakt och gudstjänst äta av Jesu levande bröd och få ny kraft och glöd. 

Då lärjungarna steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd… 

Jesus sade till lärjungarna: “Kom och ät.”

Magnus Lind, präst Vasakyrkan Umeå

Kategorier
Betraktelse

Kärlekens väg

Nu har jag tjänat en månad som präst i Vasakyrkan och vill tacka för det varma mottagandet jag fått. Jag är glad över alla människor i olika åldrar som jag fått möta i olika verksamheter. Jag upplever att mycket är på gång i Vasakyrkan och gläds över alla som vill bidra på olika sätt i vår kyrka. En längtan och bön som finns hos många är att Vasakyrkan ska få ett tydligare utåtriktat fokus där vi möter nya människor med Jesu budskap och kärlek. Här får vi inte minst glädjas och be över alla som hittar till våra olika verksamheter som exempelvis Babysången, Amigos, Unga vuxna, Alpha, Måndagsträffen och På trappan. Det finns också på gång ett utökat samarbete med Stadsmissionen, vilket ni kan får höra mer om på årsmötet den 1 mars. Sedan har vi också alla människor vi möter i vår vardag, där vi får sprida Jesu budskap och kärlek. Vi får fortsätta att be att Jesus ska leda oss i denna mission.

Jag gillar Vasakyrkans vision: “Att leva nära Jesus, nära varandra och nära omvärlden.” För att leva nära Jesus kan fastetiden, som vi nu är inne i, vara till hjälp. En tid för bön och fasta och där vi i begrundan följer Jesu väg till korset. Det som enligt bibeltexterna driver Jesus att gå den vägen är hans kärlek till världen och alla människor. I flera av fastetidens psalmer sjunger vi om denna kärlek, som t. ex. i Psalm 137: “Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav.” Jesus går kärlekens väg och vi är kallade att följa Jesus på den vägen. Jag tänker att det handlar mycket om att ta emot hans kärlek och ge den vidare. Det som aposteln Johannes skriver i sitt första brev: “Vi älskar därför att han först älskade oss” 1 Joh 4:19. 

Ett sätt vi kan ge kärleken vidare är genom att tjäna andra. Ibland hälsar vi varandra med ett tjenare som är en förkortade form av uttrycket; “Jag är din ödmjuke tjänare”. Tänk om vi i Vasakyrkan kan möta var och en med den inställningen. Där vi med hjälp av Jesus tjänar och hjälper andra och varandra, utifrån våra gåvor. Då lever vi nära Jesus, nära varandra och nära omvärlden. Det är att följa Jesus på kärlekens väg. Som Jesus säger i Fastlagssöndagens evangelietext med temat “Kärlekens väg”: 

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare…Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” Mark 10:43-45. 

Magnus Lind, präst i Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

Han som hjälper

Jag skriver detta dagen efter att jag och min familj fick ett sånt
varmt välkomnande som ny präst i Vasakyrkan vid gudstjänsten den 22 januari. Jag känner tacksamhet till er alla. Vi läste ur söndagens evangelium (Joh 4:46-54) om hur Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin. Att komma till
Vasakyrkan är för mig också att komma tillbaka eftersom jag
arbetade här i skolevangelisationsteam för 33 år sedan. För mig,
likt de på bröllopet i Kana, skedde då ett under eftersom jag
träffade och blev tillsammans med min älskade Ulrica. Det ledde till bröllop och så småningom fyra barn, varav alla nu är vuxna.

Själv kan jag dock inte, i mig själv, göra några under, däremot tror jag att Jesus kan. Jesus som förvandlade vatten till vin, han kan också förvandla människor och samhällen. Det som också står i Vasakyrkans vision. ”Vi längtar att få se Jesus förvandla oss själva såväl som vår stad. Vår vision är att vara nära Jesus, nära varandra och nära vår omvärld.”


Hur kan vi då vara nära Jesus? I evangeliet läste vi om
ämbetsmannen som sökte upp Jesus och bad honom komma och
bota hans son: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jag tänker att
också vi får be Jesus, vår Herre om hjälp både för oss själva, vår
omgivning och vår församling. Vi får be att Jesus ska komma med
sitt liv och sin kraft. Sedan får vi likt ämbetsmannen gå i tro på Jesu ord, till vår omvärld och där dela tro och liv.

Jag ser med förväntan fram på att arbeta här men också med viss
oro. Hur ska det gå med flytten från Luleå där vi bott i 25 år? Är jag verkligen rätt person för uppgiften i Vasakyrkan? Jag har dock gång på gång blivit påmind om att jag inte är ensam och att det finns hjälp att få. Jag har alla ni som tillhör Vasakyrkan och ”tillsammans får vi tjäna i kyrkan” som Gunnar Rydin sa i söndags. Vi får stödja och hjälpa varandra som medlemmar i Kristi kropp. Vi får också dela lidande och tröst med varandra som vi läste om i söndagens episteltext (2 Kor 1:3–7). Framförallt har vi Herren som vill hjälpa oss alla med sin kraft och stöd.

När jag och Ulrica för ett tag sedan var på väg i bilen började vi
samtala om vi gör rätt i att flytta från Luleå och hur vi kommer att klara av våra uppgifter i Umeå. Just då kom vi bakom en bil med registreringnummer: JES 442. Både vi tänkte att det är ju ett
bibelord. Först prövade vi med att slå upp Jes 4:42 men det finns
ingen vers 42 i det kapitlet men däremot finns Jes 44:2. Det ordet
från Gud var ursprungligen sagt till Israels folk men nu talade det till oss och jag tänker att det kan vara ett ord till oss alla. Speciellt om vi byter ut namnen i ordet emot våra egna namn. Ord om att vi finns i Guds hand och att han är den som hjälper oss.

Så säger Herren, din skapare, han som formade dig i moderlivet,
han som hjälper dig: Var inte rädd min tjänare Jakob, Jeshurun,
som jag har utvalt.

Jes 44:2

/Magnus Lindh

Kategorier
Betraktelse

Gud gör något nytt

Vi har under 2022 haft mycket att vara tacksam över i Vasakyrkan; Gud är verkligen god! Ett bibelord som jag frekvent blivit påmind om under året är Jesaja 43:19, där står det så här:
“Se, jag gör något nytt . Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” SFB15

I de områden i våra liv som känns som öken kan Gud göra strömmar av levande vatten. I en torr öken där inget vatten finns i sikte, kan Gud göra en väg och sända vatten som gör att vår öken blommar igen; så radikal är Guds kärlek till oss. Han bryr sig verkligen! Kanske finns det områden i ditt liv, på ditt jobb, i din familj eller i kyrkan där du har tänkt att Gud inte kan gripa in. Min uppmuntran till dig är att frimodigt be att Gud ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen! 

Gud vill göra något nytt i Vasakyrkan

Under året har jag läst väckelsehistoria från Västerbotten och Norrland, och om de predikanter som med profetisk röst gått före och lett människor till Gud. Mycket inspirerande att läsa om hur Gud har verkat i vår bygd. Ett tema under väckelsens historia är att Gud ofta väljer att använda vanliga människor. Ett bibliskt exempel på detta finns i Apostlagärningarna kapitel 4 när Petrus och Johannes ställs inför den stora rådet och rådet blir svarslösa när de ser de under och tecken som följde de olärda apostlarna. Också under den rosenianska väckelsen ser vi att Gud har använt lekmän som ledare. Nästan varje by fick ett bönhus som fylldes med människor så fort Guds ord predikades. 

Att många av våra bönhus idag säljs och blir bostäder behöver inte betyda att nästa väckelse skjuts upp. Gud är en skapande Gud och kommer att hitta nya sätt att nå Västerbotten. Gud gör något nytt.

Det finns ingen “quick-fix” för att väckelse ska börja spridas, men det finns något som varje väckelse har börjat med: bön. Om du vill se väckelse i Vasakyrkan, Umeå, Västerbotten och Sverige igen; börja be att det ska ske! 

Inför 2023

Vasakyrkan går in i en ny säsong. Vi ser redan nu att det bubblar. Människor är hungriga efter Jesus, Alphakurserna växer, fler studenter säger att Vasakyrkan är deras kyrka, vi välkomnar snart vår nya präst, för att nämna några saker. Vi får komma med förväntan inför Gud och vad Gud har planerat för oss under 2023. 

Var med och be för 2023, för de utmaningar som Vasakyrkan står inför. Be för en väckelse bland studenter och unga vuxna i Umeå. Be för att Gud ska sända människor, be att Gud ska sända dig! Be att Gud ska ge oss mod och frimodighet. 

Välsignelser
Adam Govik

Kategorier
Betraktelse

Herdestav – för nära möten


Jag läste ett inlägg på ett forum från en som hade får och som undrade om en herdestav var en bra grej. Så här stod det:

”De allra flesta av våra tackor är väldigt tama och kommer fram och blir klappade och kliade. Men 2-3 stycken är mer än lovligt rädda av sig. Och “naturligtvis” är det på dem man hittar sår eller andra konstigheter man vill undersöka närmare. Då känns det väldigt överarbetat att samla in alla fåren i en fålla (nu när de går på bete tex). Det är där herdestaven kommer in tänkte jag”.

En gudstjänst är som att samla många får för gemensamt bete. Gudstjänsten innehåller bön och sång – och undervisning. Mycket av Jesu undervisning handlar om hur vi ska ”Leva
tillsammans” vilket är en av våra söndagars rubrik. Jag vet inte om man behöver lära får att leva tillsammans, det ingår kanske i dessa fredliga djurs dna mer än i människors. Men får är också sårbara och bland annat då, har fåraherden en viktig roll gentemot det enskilda fåret. Herdestaven har en halskrok som inte är till för att skada utan för att herden och fåret eller lammet ska kunna hållas stilla och nära. Den behövs ibland och öppnar möjligheterna till vård och läkedom.

Våra gudstjänster och offentliga möten där våra kyrkor och föreningar s.a.s håller herdestaven högt är till hjälp för tron och för livet tillsammans, men de har också sina begränsningar.
Förhoppningsvis har även vi i bildlig bemärkelse tillgång till en herdestav för det nära mötet mellan två eller få, en möjlighet till vård och läkedom. Det kan t ex handla om samtal mellan fyra ögon eller i mindre grupper.

Ibland är det jag själv som behöver någon att prata med, uppmuntrande ord eller hjälp. Det finns alltid någon annan som behöver det. Vi har dock inte så lätt för att komma nära varandra i en kultur där tron å ena sidan är en privatsak – att tro och be i enskildhet är ok – eller där tron tillämpas kollektivt i accepterade sammanhang som i kyrkan. Mellan dessa
ytterlighetssammanhang är vi i detta avseende ofta blyga och osäkra.

Fårägaren som i inlägget skrev: ” 2-3 stycken är mer än lovligt rädda av sig” kunde själv ensidigt använda herdestaven för en god sak. Hos oss när det gäller tro och livet tillsammans, så kan inte hjälp ges eller tas emot genom tvång. Omsorg och en vilja att lyssna kan göra att rädsla, otrygghet och blygsel övervinns men vi behöver även be om mod och vilja att ge tid för nära möten och personliga relationer.


Leva tillsammans

”Låt Kristus frid hjälpa er att hålla ihop och gå i takt med varandra. Det är inte meningen att ni ska kuta iväg och köra ert eget race. Och odla tacksamheten! Ge budskapet – Kristus ord – fritt spelrum i era liv. Dela lärdomar och goda ord med varandra. Och sjung högt av hela ert hjärta till Gud! Allt ni gör, allt, gör det i Mästaren Jesus namn och med tacksägelser till Gud Fadern.”

Kolosserbrevet 3:15-17 i bibelparafrasen The Message på svenska

Göran Berglund
Vikarierande präst, Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

Herdestaven – en symbol för samling och enhet


I min hembys gamla skola som blivit bönhus och därefter byastuga fanns en tavla som föreställde Jesus som en fåraherde. Han böjde sig ner och befriade ett får eller ett lamm som gått vilse och gått ner sig i en ravin och där fastnat i en taggig buske, utan möjlighet att rädd sig själv. Men herden kunde. I sin hand höll Jesus en herdestav vilket verkar ganska logiskt.


I flera bönhus och missionshus har jag sett tavlor föreställande Jesus som knackar på en stadig husdörr. I de flesta fall håller Jesus även på de bilderna i en herdestav. Herdestaven är en symbol för att samla och att hålla samman de som gått vilse eller är illa ute lika väl som de som har det bra ordnat och bra på alla sätt.

Dessa rader skrivs efter söndagen då Sverige gick till val. Det så kalla de enhetssamhället finns inte sedan länge men i medierna märks farhågor för ett än mer splittrat samhälle. Ledande politiker talar som alltid om behovet av samling och gemensamma tag.


Dessa rader skrivs även inför söndagen med temat Enheten i Kristus. I ett alltmer sekulariserat samhälle där den rådande ismen är individualism blir inte bara utanförskap och kyla
riskfaktorer. Här kryper vilsenheten och utsattheten in även i hus med aldrig så stadiga portar.

Det bästa utan allt – och det var och är nog tanken med tavlorna i bönhusen: Jesus vill ha också dig och mig med, han klappar på din och min port och vill att vi ska öppna för honom. Den kanske mest älskade texten i Bibeln är psaltaren 23, herdepsalmen. Oftast tar vi till oss den individuellt för det står ju ”min” herde. Det är sant att Gud ser till oss vara och en – men Jesus med herdestaven har också en bredare blick. Jesus säger:

”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” Johannesevangeliet 10:16

Idag är det kyrkans uppgift att vara Jesu kropp och hålla i herdestaven. Vår uppgift – vår mission, är att samla och hålla samman de som gått vilse eller är illa ute lika väl som de som
har det bra ordnat och bra på alla sätt.

Psaltaren 23

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter
 mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
 Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör
 mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja
 och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och
 Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Göran Berglund
Vikarierande präst, Vasakyrkan

Kategorier
Betraktelse

Din nåd är dyrbar, o Gud…

”Din nåd är dyrbar, o Gud… Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.” Orden är från Psaltaren 36 och Bengt Johansson har också skrivit en sång med just den texten. (Psalm 760 i Psalmboken.) 

Nåden

Vi har nyss firat påsk och på nytt fått uppleva och tacka Gud för Jesu död och uppståndelse. Detta är grunden för hela kristendomen. Sedan är frågan vad det betyder för oss. 

A och O i den kristna tron är och förblir Guds nåd. Men i kyrkor och församlingar händer det att vi vill så mycket av aktivitet, program och godhet att vi tappar fokus. Jag läste en artikel av Tomas Nygren, som varit rektor och lärare på Johannelund. Han skrev att mycket av det som förkunnas i protestantiska kyrkor i USA kan sammanfattas i orden: gör mer, kämpa hårdare, och att det är bakgrunden till en stor del av den djupa trötthet vi kan möta i vissa kyrkor idag. Det gäller både konservativa och mera liberala kyrkor, säger Tomas. I stället för evangelium om Guds nåd är predikan fylld av goda råd om hur vi ska leva och älska, och Jesus är förebilden att likna. 

Men om detta är kristendomens kärna, då blir Jesus inte vår Frälsare utan en livscoach, en personlig tränare (PT) som hjälper oss att bli duktigare. Och visst är livets mening att ge och ta emot kärlek, men kristendomen är något mycket mera än ett träningsprogram.  

Det unika med Jesus är inte de viktiga råd om livet som han lärde ut, utan att han gav sitt liv för oss. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son… (Joh 3:16) I detta finns försoning och förlåtelse för allt en människa kan ställa till med. Och aldrig kan en människa komma så vilse att det inte finns en väg tillbaka till Gud, tack vare Jesus. Det är den dyrbara nåden, ”Amazing grace”. Och samtidigt – inget är en starkare drivkraft till godhet och kärlek i världen än Jesus och hans frälsning!

Livets källa

Vare sig vi är unga eller gamla behöver vi äkta liv och vi söker i olika källor. Forskningen säger att shopping är en av de populäraste, att få åka och handla och köpa något nytt är lycka för många. Därför nästan dränks vi av köp-reklam i alla medier.  Andra tycker att spel är livets stora glädje. Resor och spännande upplevelser kan också många av oss uppskatta. Alltför många söker tyvärr även i droger. Somligt av detta kan väl duga för en tid, men hos Gud som är livets ursprung finns den källa som möter och mättar vår djupaste längtan.  

En gång mötte Jesus en kvinna vid en brunn i staden Sykar. Hon får höra att Jesu har levande vatten att erbjuda. Berättelsen slutar med att kvinnan blir upprättad och kommer till tro, får ett nytt liv och vägleder många i Sykar till tro på Jesus. Till kvinnan – och även till oss – sa Jesus: Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig törsta utan får en källa med ett flöde  som ger evigt liv. (Joh 4:14). Det betyder att du som lever med Gud har fått en egen källa, liksom ett biflöde från Guds källa, där du får kraft och kan hämta upp liv också till andra.

Är det för stora ord om en enkel kristen människa som du eller jag, att vi kan förmedla nåd och liv till andra? Ja, visst låter det stort, men det är inte jag som har hittat på det, utan Jesus som säger det. Då får vi ändå försöka tro på det, eller hur? 

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”.  

Foto/bild:Peo Einemo.

Kategorier
Betraktelse

Att få ha ett andligt hem

Efter två annorlunda år där mycket i samhället sattes på paus och Vasakyrkan i omgångar var stängd i nio månader börjar det vanliga livet återvända och kyrkan är helt öppen igen. Den vill
vara ett hem där du både ryms och behövs.


Att bli kristen är att få en dubbel ny gemenskap: dels med Gud och hans son Jesus Kristus, dels med en lokal församling – och alla i världen som hör ihop med Jesus. Bägge relationerna får vara en kristens sammanhang genom hela livet. Gud har inte tänkt att vi ska behöva leva andligt hemlösa.


Det är en stor tillgång att få ha ett andligt hem. Har du förresten tänkt på att församlingen, Guds familj, är ett av de få sammanhang där vi kan vara med hela livet? Det är annars rätt
ovanligt i vårt samhälle men en söndag i kyrkan kan vi möta människor mellan noll och drygt 90 år! I den kristna gemenskapen får vi rymmas med hela vårt liv, både glädjen och sorgen, vilan, kampen och hoppet och vi får mötas i bön, tjänst och vänskap.


I en familj händer det att man blir fler, eller blir färre. I Vasakyrkans familj är det åtskilliga som både flyttar in och flyttar ut varje år. De senaste åren har ju varit speciella. En del har inte
vågat vara med även när kyrkan varit öppen. Andra har ”kommit av sig” av andra skäl. Kanske blev annat viktigare. Eller en god kyrkvana byttes mot en annan vana. Men nu hoppas
vi och drömmer om både att gamla vänner ska hitta tillbaka och att nya människor ska få en tro och en glädje i att tillhöra Guds familj.

Varje kristen gemenskap bygger på olika former av medlemskap och tillhörighet. I vår svenska individualistiska kultur är dock många rädda för alla slags bindningar. (Baksidan av
den medaljen är att det finns så många ensamma människor i vårt land.) Men i själva verket är det ju relationer som ger vårt liv mening och innehåll. En kyrka är inte heller en sekt där vi
svär trohet mot en mänsklig ledare för att sedan lyda denne blint. Utan det är den gemenskap som Gud har tänkt för alla sina barn där vi i Andens frihet får komma och gå, lovsjunga och
tillbe och tjäna Gud med just de gåvor han gett oss.


Jag tror att vi är många i Vasakyrkan som känner att vi har mycket att vara tacksamma över – och rädda om. Men för att vår kyrka även efter pandemin ska få vara en god och öppen
mötesplats behövs det att vi är många som bär den. (Jodå, jag vet att det är Gud som bär oss alla, men han behöver vår bärhjälp!) Man kan givetvis vara till god nytta även utan att vara medlem, ibland blir skillnaden inte så stor. Men att bli medlem är nog det tydligaste sättet att säga att: här vill jag höra hemma och jag vill också dra mitt stå till stacken.


EFS i Umeå har funnits som en kristen gemenskap i över 140 år, d v s sex generationer. Du som inte redan är medlem, fundera på om detta är det år då du ska bli det, och gör det oavsett om du planerar att bo i Umeå för gott eller bara ett par år. Vill du bli medlem, så kontakta någon av oss anställda, likaså om du har frågor om medlemskapet. Jag hoppas att vi i år ska få ta emot minst 25 medlemmar till, förutom de fem som blev välkomnade för ett par söndagar sedan. I Vasakyrkan finns förhoppningsvis en plats även för dig och sammanfattat i bara en mening: Kyrkan är ett andligt hem där du ryms och behövs.

/Torbjörn Arvidsson

Kategorier
Betraktelse

I livets februari

Årets första månad ligger bakom oss. Jag tänker att både årstiderna och naturen kan fungera som bilder för våra liv. För oss alla skiftar livet. Ljusa tider – mörkare tider. Meningsfullhet – tomhet. Missförstånd och ensamhet – försoning och vänskap…    

På vår gräsmatta finns en stor rönn. Just nu är den kal förstås. Och rönnbären verkar vara slut, så sidensvansarna syns inte till. Men i maj börjar den grönska igen och till hösten får den mängder av nya rönnbär. När livet är grått, kan vi ibland tänka att det alltid kommer att förbli så. Vare sig det är sjukdom, sorg, andra kriser eller allmän tomhet som är orsaken. Vi har inte några garantier  för solsken i övermorgon, men de flesta av oss har ändå erfarenhet av hur mörka tider kan följas av ljusare dagar igen. På samma sätt som att solen redan i februari kan lysa riktigt starkt och ljuset redan har vunnit tillbaka drygt två timmar från mörkret, så kan det ljusna även i våra liv.

Därför är psalm 205 en god vän i själens vinterdagar: ”Vila i din väntan, stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser…” Per Harling har gjort en fin bearbetning av denna gamla tyska psalm. Han använder två bilder ur naturens rytm. Först dygnets: Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Sedan årstidernas: Våren visar vägen, Gud gör allting nytt. Det lönar sig inte att jag skäller på rönnen för att den nu är grå.  Om jag inte i besvikelse sågar ner den, så kommer den att i sommar glädja oss på nytt.

Ju längre vi lever, desto mer inser vi att livet på många sätt är oförklarligt. Varför måste detta hända…? Vad är meningen med det här…? Som människor och kristna har vi erfarenheter att lära av. Under kyrkoåret går det inte spikrakt  från mörker till ljus. Efter jul och trettondedagen kommer inte påskjublet direkt. Först kommer fastan. Fastan handlar om hur Jesus prövas, utsätts och frestas, men den handlar också om oss. 

Inte bara Jesus ”fördes av Anden ut i öknen”. Gud leder ibland även oss in i torkans, tomhetens och kampens öken. Varför? Det vet vi inte alltid. Men vi kan ibland se frukterna. Den som själv har varit i Dödsskuggans dal kan bättre hjälpa den som nu är där. Den som med Guds hjälp klarat en svår prövning har fått djupare rötter i Gud. Och den som har misslyckats i frestelsens stund får kanske efteråt lära sig något nytt om Guds nåd och barmhärtighet.

Allting har sin tid. Ett landskap som bara får sol och åter sol blir inte ljuvligt grönt utan just – en öken. Livet behöver också skugga och regn.  Om tre månader är det maj. Om fyra månader får vi sjunga ”Den blomstertid…”. Visst är det en härlig tanke!  Då blommar vår stiliga rönn igen, för den lever – hela tiden finns Skaparen hos den. 

Och hela tiden finns Gud hos oss. Därför ska vi försöka att inte misströsta i livets februari. Mörkret kan ljusna, livet kan skjuta nya skott. Då vårt liv verkar torrt och dött är Guds Ande där och förbereder för nytt liv och ny god frukt i våra liv. 

Torbjörn Arvidsson