På söndag får vi besök av Magnus Persson, präst och inspiratör för EFS , som predikar i gudstjänsten. Missa inte det! Gudstjänsten webbsänds live, kl 11:00.
Temat för söndagen är ”Vägen till livet”. Om söndagarna efter påsk hitintills har handlat mycket om att förstå detta med uppståndelsen (Hur gick det till? Är det möjligt? Är det en historisk händelse?), så kommer här en söndag som lite mer vänder vår blick framåt på vägen. Det är en söndag med förväntan på vad som skall ske och på vad Gud har för planer. Att förvänta oss det goda, det kan vi göra mitt i elände och svårigheter, ja hur det än ser ut, därför att vi har vårt hopp i Jesus Kristus, som gjort det omöjliga för oss och gått från tomhet och död, till liv och mening. Vi kan lita till att vägen som Gud leder oss på är en god och kärleksfull väg, och att den helige Ande finns med oss, hela tiden, under vår vandring. Det är inte alltid vi ser det i den stund och storm vi ibland befinner oss i, men kanske ser vi något mer i backspegeln, när vi gått en bit.
”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren” (Jes 54:10)
”Lång som fjolårsvintern” – ja, så känns den senaste tiden. Säkerligen smälter vinterupplevelsen ihop med pandemiupplevelsen i vårt medvetande; på fler sätt än ett har vi varit insnöade och isolerade. Snötäcket lade sig som en filt över alla ljud, och landskapet blev först monokromt och sedan bara vitt, vitt, vitt. Vi, som är nyinflyttade och erfor vår första vinter som husägare i Västerbotten, fick införskaffa större och fler snöskyfflar och slutligen kapitulera och införskaffa en rejäl snösläde.
Och – utan att vi gjort något endaste – tinar nu allt, och små växter, liv, börjar klättra fram ur jorden. Det bara sker! Hoppet återvänder, vi minns nyskapelsens kraft som visar sig i våren och människor får färg på kinderna igen. Allt blir levande på nytt.
”Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like.
Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår, också i andens rike.”
SvPs 198:1 N F S Grundtvig och J A Eklund
Gud ger löftet om vår efter den tunga vintern, och jag hoppas och ber att du känner hopp gro och växa inom dig. Vi går nu mot ljusare tider, och vi ser att vaccinationstakten ökar – kanske har du redan blivit vaccinerad. Vi blickar fram emot en sommar där vi verkligen hoppas kunna öppna upp gudstjänster, kulturarrangemang och träffar på Backen. Tänk, vilken glädje att få återse varandra och dela gemenskapen tillsammans! Är det något denna tid lärt oss, så är det behovet av gemenskap. På många sätt blir vi till tillsammans och i relationer med varandra, också som föreningsgemenskap. Mina första intryck av Vasakyrkan förra året präglades av Backen – där var barnen med och blåste såpbubble-böner, spelade volleyboll och hittade en liten padda. Det är verkligen en plats för liv och växt, en plats där alla kan bidra med litet och stort.
Innan dess är det dags för EFS och SALT:s årskonferens, den 13-16 maj. Temat är i år hämtat från Jesaja 43:19: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?”. Att längta tillbaka till det som har varit är mänskligt, kom ihåg hur Israels folk på sin vandring genom öknen längtade tillbaka till fångenskapen i Egypten! (4 Mos 11:4b-6). Det är lätt att måla upp ett rosa skimmer över en idealiserad, svunnen tid, men nu när kyrkan ska återfå sin form – reformeras – så är det inte de gamla, stelnade, yttre formerna som vi ska längta tillbaka till, utan till en större och förnyad trohet till Guds löften, till Jesus Kristus som vår räddare, och till Andens vind som ständigt ger nytt liv till kyrkan. Om Vasakyrkan ska växa, behöver den växa på nya sätt, mer specifikt på det sätt som Gud vill. Vår uppgift är att vara lyhörda, modiga och osentimentala.
Och apropå växt: någon gång mycket längre fram i tiden kommer också en höst, och den bär med sig nyheter – om allt går väl kommer familjen Karlsson Lundmark att få tillökning. Det betyder att jag kommer att vara föräldraledig från och med någon gång under hösten och åtminstone delar av 2022. Det är inte klart än hur jag kommer att ersättas under den tiden, men hjulen är satta i rullning sedan veckor tillbaka. Vi är tacksamma för era böner för oss och för Vasakyrkan.
Gud, välsigna oss i vårens tid, att vi gläds över varje grönskande knopp, varje timme av ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse. Amen.
Vasakyrkan har beslutat att göra satsningar på diakoni. Vad är då diakoni? Jo, tro omvandlad i handling och medmänsklig omsorg. Alltså, inte handling istället för tro utan handling som en konsekvens av vad vi tror. Detta berör oss både inom föreningen och utåt – till vår omvärld.
Vill du vara med i gruppen (utskottet) som resonerar och samtalar kring dessa frågor i Vasakyrkan? I nästa Månadsblad kommer mer info, men börja fundera redan nu om det kanske är du som är kallad till detta.
Den helg som vi hade planerat att ha tillsammans med EFS inspiratör, Magnus Persson, 24-25/4, skjuter vi fram till hösten. Förhoppningen var att regeringen skulle ha lättat på restriktionerna den 11/4, men när det nu har flyttats fram tror vi att det klokaste är att skjuta på inspirationshelgen. Behovet av att ses och inspireras tillsammans är stort, men vi behöver kunna mötas i kyrkan för detta. Har du frågor eller tankar om detta, hör gärna av dig till mig, Emmeli.
Johannes av Damaskus skrev ursprungligen texten till denna psalm, någon gång under 700-talet. Den har sedan översatts till engelska av J M Neale och därefter till svenska av vår Anders Frostenson. Nog längtar vi nu alla efter påsken och allt vad den bär med sig av livets seger över döden, ljusets återvändande, gemenskapens glädje och brödsbrytelse på nytt.
Jag har, som många andra, alltid uppskattat att leva nära påskdagarnas budskap, nära skeendet. Långfredagens mörker kan vi inte vifta bort eller förminska utan att då också mista tyngden i påskdagens uppståndelseglädje. Vi kallas aldrig till verklighetsflykt. Det är på riktigt, det är sant, det är själva Sanningen, mot vilken allt annat ska stå. Påskdagen är storslagen. Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen.Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor 15:54-55) Det är så djupt omvälvande – och också svårt att greppa. Påskens annandag fångar det svårbegripliga och flyttar det närmare oss. I Evangelietexten läser vi om hur två lärjungar vandrar tillsammans på väg till Emmaus. De försöker smälta allt som hänt och mitt i allt gör Jesus dem sällskap utan att bli igenkänd. Han förklarar. Men det var svårtuggat också för lärjungarna. De är tröga, precis som vi så ofta är, och det är en sådan tröst för oss som också är människor och ibland har svårt att ta till oss vad Jesus säger. Det är i samtalet först efter att Jesus har lämnat de två lärjungarna som det börjar stå klart för dem vad de har varit med om. Jesus lever verkligen – och det förändrar allt – det är grunden för det hopp lärjungarna (och du och jag!) kan ha. De berättar vidare till andra vad de varit med om.
Det är ett rop som ljuder ända till dig och mig – låt oss finna tröst och vila i det hopp som kommer till oss – som vi inte behöver bära på utan som bär oss, genom allt. Jesus Kristus har vunnit segern – dödens makt är bruten!
Vad april kommer att bära med sig av förändrade restriktioner för gudstjänstsamlingar, det återstår att se i skrivande stund. Men vi hoppas – och ber – för att det snart blir möjligt igen att samlas. Notera gärna i din kalender att vi den 24-25 april har inspirationshelg, med besök av Magnus Persson (präst i EFS, inspiratör och samverkanssekreterare). Temat för helgen är “Som ringar på vattnet” och fokus kommer att läggas på mission och hur vi gör för att nå ut med budskapet i vårt närområde – ge berättelsen, evangeliet om Jesus Kristus, vidare till andra.
Hur gör vi för att nå ut? Hur blir jag en bärare av berättelsen om Evangeliet till Umeå? Hur gör vi mission? Hur kan jag vara med och skapa ringar på vattnet?
Magnus Persson, präst i EFS, är inspiratör och samverkanssekreterare i EFS Sverige. Tidigt i höstas hade vi besök av honom, då med rubriken “Helkyrklighet – allt tillhör oss”. Nu är det dags för ett nytt besök – denna gång med rubriken “Som ringar på vattnet”. Det blir utrustande undervisning, panelsamtal och söndagsgudstjänst. Ett mer detaljerat program (och ev möjlighet till anmälan för deltagande på plats) kommer lite längre fram när vi vet hur förutsättningarna för att samlas i kyrkan ser ut. Helgen kommer att livesändas på Vasakyrkans kanal på YouTube, men vi hoppas också på att kunna ha fysiska samlingar.
Mötesledare för lördagens undervisning och samtalspartner i panelsamtalet är Emmeli Karlsson Lundmark.
I söndags firades mässa i Vasakyrkan. Senaste det skedde var i höstas och det var en av många efterlängtad händelse. Gud kommer till oss i vin och bröd, med sin förlåtelse, med löfte om evigt liv, med upprättelse, gemenskap och kraft.
Som präst har jag tänkt mycket över hur vi gör med nattvarden under pandemin. Jag och min familj hade kunnat ordna nattvardsfirande i vårt eget hem – vi har allt som behövs. Men då skulle vi missa tanken om nattvardsgemenskapen. Nattvardsbordet är inte för en liten skara utan ska vara öppet och generöst. Nu gjorde vi så gott vi kunde i söndags, för att ge många möjligheten att ta emot nattvardsgåvorna, Kristi kropp och blod, och det var 35 personer som tog emot nattvarden i söndags, i en jämn ström som gjorde att det aldrig blev ”för många” i kyrkan – Gud hade omsorg och kallade människor i rätt tid.
Det gav naturligtvis mersmak. Förhoppningsvis får vi öppna upp kyrkan den 11 april och förhoppningsvis kan vi fira nattvard fler gånger under våren.
simul iustus et peccator - samtidigt rättfärdig och syndare. Foto av Tim Mossholder.
Är ni redo? Under veckan som gick ringde en journalist från tidningen Dagen till mig för att fråga om Vasakyrkan är förberedd på förändrade restriktioner med ett högre antal gudstjänstdeltagare. Jag berättade att vi sannerligen längtar efter den tiden, och att nuet i mångt och mycket handlar om att hantera våra förväntningar.
Förväntanshantering. Kanske är det ett relevant begrepp för den här tiden, men jag tror att det finns ännu bättre användningsområden för det ordet – som under kommande söndags tema: ”Kampen mot ondskan”.
En annan artikel i samma Dagen berättade om sammanblandning mellan förtroende och förlåtelse i kyrkan. Varför finns utrymme för maktmänniskor och maktmissbruk i kyrkan? I artikeln uttrycktes att en av förklaringarna är att vi i kyrkan tränas i att tro och tänka gott om varandra, vilket gör oss sårbarare. Naivitet.
Det låter lovvärt, att tro gott om varandra. Men om det hade varit korrekt hade inte Jesus behövt vandra den plågsamma väg han gjorde, för våra felsteg och synders skull. I en värld som är präglad av syndafallet, ja där våra egna hjärtan är drabbade av syndafallet och där vi dagligen behöver omvändelse och förlåtelse, är det inte någon rimlig förväntanshantering att i allt tro gott om varandra. Vi är visserligen födda på nytt, men lever, som Martin Luther formulerade det, samtidigt som syndare och rättfärdiga: simul iustus et peccator.
Är du redo? Vad förväntar du dig – av dig själv? I troslivet? I den här världen? Vi står alla i en andlig kamp, mellan ont och gott, där den gudomliga segern genom Jesus Kristus död och uppståndelse redan är vunnen, men där kampen samtidigt utkämpas, just nu, mitt i våra liv, i våra hjärtan. Vi inbjuds att kämpa den goda kampen tillsammans med Gud, iklädda Guds vapenrustning.
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt.
Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.
Efesierbrevet 6:10-18
Här kommer ett par frågor till dig att reflektera över: Vad är utmaningarna för kristenheten idag? Var behöver vi särskilt ikläda oss Guds vapenrustning och vara bärare för Guds kraft?
”Kampen mot ondskan” är temat för vår gudstjänst nu på söndag – Bertil Johansson, tidigare missionsföreståndare för EFS, kommer att predika för oss. Missa inte det!
Kristus och abbot Mena - en koptisk vaxmålning på trä från 700-talet.
Jag hade ett par kilometers promenad till bussen när jag gick i gymnasiet, för dryga 20 år sedan. Under dessa promenader samlade jag ihop alla tankar inför eller efter dagen. Det var luft och rymd, under mer eller mindre gott om tid. En gång inföll (är nedföll egentligen ett bättre ord?) ett liknande snöoväder som de vi har haft under den här vintern. Jag var trendig tonåring och därmed dåligt klädd och skodd och det gick långsamt på vägen hem från bussen. Men där och då drabbade mig en stark Gudsupplevelse och djup mening. Herren är nära. Att pulsa fram i snöblöta sneakers, i samtal med Gud – det var allt. Det var nog.
Vi lyckas inte alltid att skapa de här utrymmena i livet, av luft och rymd. Livet rusar på. Men kyrkoårets rytm är en hjälp. Mars månad präglas av fastetiden – en avskalad tid där vi tränar oss i att rikta blicken och uppmärksamheten mot Gud och vår nästa.
Måhända känns det för dig som att du inte kan skala bort något, för att det redan är så avskalat i denna tid. Om utrymmet och tomheten i tid redan finns, kan vi istället för att skala bort, lägga till. Lägg till något som hjälper dig att komma ihåg Guds nåd och förlåtelse och som hjälper dig att se din medmänniska. Varför inte lägga till en tid för bön under din dag? Kl. 10:00 varje dag förutom söndagar sänds fasteandakter genom EFS (facebook.com/efs.nu). Fredagar sänds andakten från Vasakyrkan. Välkommen att vara med digitalt.
Jag vill uppmuntra dig till att söka den gemenskap och de kristna sammanhang som är möjliga idag, om än de inte är som vanligt. Var en som är med och bär gemenskapen – i samtidig medvetenhet om att det är Jesus som djupast sett bär. Behovet av gemenskap, mänsklig kontakt och samtal är sannerligen på allvar. Det är ingen lätt tid – nu konfronteras vi med öknen i livet. Vi möter frågor som inte är så enkla att svara på. Vad är det att leva, visst är liv mer än frånvaro av död, vad är rätt att göra för min medmänniska? Var finns ro för våra tankar? Vi behöver inte vara rädda för frågorna, för vi har en Gud som är en klippa, som hör våra böner, som har omsorg om oss och som älskar oss. Vi har löftet från Jesus att vi kan luta oss mot honom och vila våra hjärtan och tankar hos Jesus. Herren är nära.
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Något jag med min EFS-bakgrund upptäckte med glädje när jag mötte andra delar av kyrkans tradition, var traditionen på askonsdagen. Ett kors tecknat med aska i pannan, med orden uttalade: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro Evangelium. Askan kommer ofta från palmblad eller videkvistar som använts för att hylla Jesus på palmsöndagen föregående år: de har torkat och sedan eldats upp.
Kom ihåg att du är stoft… Det låter kanske lite kärvt, men det är ett glädjebud. Nej, vi är inte odödliga gudar. Nej, vi råder inte över liv och död. Det vet vi. Vi är helt enkelt, blott o bart människor. Hoppet, det finns inte i vad vi är, utan i vad och vem Gud är. Evangeliet är att Gud så älskade “…världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”(Joh 3:16).
Varför inte göra detta korstecknande på din egen panna, i år? Så får det bli för mig.
I och med askonsdagen inträder fastan, som är en tid av uppmärksamhet mot Gud. Blicken vänd mot Gud, genom det sätt som du behöver (du vet själv). Detta för att mer och mer överlåta sig själv till den oerhört stora kärlek från Gud, som inte söker sitt eget utan söker dig och mig. Med detta i fokus blir fastan inte något du vill skryta över, men den kommer att ge svallvågor, i form av barmhärtighet mot din nästa, förlåtelse och generositet mot den behövande. En sådan fasta längtar Gud efter. Vi kan läsa om det i en av askonsdagens läsningar, Jes 58:6-9:
Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats antar vi att du godkänner detta.Okej!Nej
