”Jag vill ha vanlig frukost” – så sa ett av barnen häromsistens. Vi föräldrar hade frågat efter önskemål på en frukost som skulle höra ihop med ett firande. Det blev uppenbart för mig då hur fantastisk vanligheten kan vara när den hör ihop med trygghet och förutsägbarhet.
Jag funderar: Är det inte många gånger just det vanliga som har åsamkats skada under det gångna 1,5 året? Och nog kan det rubba oss i vår trygghet och i vårt fundament. Vanligheten kan, för att citera Askungen, vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och alldeles… alldeles underbar! Som att kunna komma till kyrkan kl 11 varje söndag, sätta sig i kyrkbänken (kanske på samma plats som förra söndagen). Att veta hur lång tid det tar att ta sig till kyrkan och undermedvetet uppfatta hur just denna vana hjälper oss att se hur allt annat växlar, hur tiden går och också jag själv förändras. Kanske har du vanan att läsa Bibeln och be hemma, och har upptäckt hur denna vana verkligen burit dig? Betydelsen av de vanliga mötena med människor runt om oss, de små leendena som vi hjälper att bära varandra med – ja, betydelsen av allt detta har verkligen blivit tydlig under det gångna året.
Visst, vi söker gärna efter det extraordinära, efter andliga högspänningsupplevelser. Det är alltid dessa upplevelser och händelser som ger rubriker och drar till sig lyssnande öron. Samtidigt pågår det vanliga, där Gud skapar i oss, med oss och runt oss – och det pågår oupphörligen! Gud, Skaparen, upprätthåller vår existens i varje ögonblick. Är inte det stort nog för oss? Vad mer kan vi begära? Jag tänker på hur Gud börjar sitt tillrättavisande svar till Job, när Gud säger såhär:
Var var du när jag lade jordens grund?
Job 38:4-10
Låt höra, om du vet och kan!
Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
Var fick dess grundvalar fäste,
vem lade dess hörnsten,
medan alla morgonens stjärnor sjöng
och gudasönerna jublade?
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: »Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.«
Säkerligen finns det en tid för allt. Nu är tiden för att öva blicken och vara uppmärksam på Guds storhet – särskilt i det vi återfinner/återvinner av ”vanlighet”. Ja, jag sätter ordet inom citationstecken för att visa hur speciellt det är, för visst är det så att Gud gör sällsynt stora ting i det vardagliga. Vad har du varit med om? Det är något att dela med din bordsgranne vid kyrkfikat.
I höst hoppas vi på att få ses mycket i kyrkan. Kika i kalendern så att du inte missar något. Den 7 september inbjuds också alla medlemmar till soppmiddag med öppet samtal – ett samtal om var vi står och vägen framåt. Gud välsigne dig!