På söndag får vi besök av Magnus Persson, präst och inspiratör för EFS , som predikar i gudstjänsten. Missa inte det! Gudstjänsten webbsänds live, kl 11:00.
Temat för söndagen är “Vägen till livet”. Om söndagarna efter påsk hitintills har handlat mycket om att förstå detta med uppståndelsen (Hur gick det till? Är det möjligt? Är det en historisk händelse?), så kommer här en söndag som lite mer vänder vår blick framåt på vägen. Det är en söndag med förväntan på vad som skall ske och på vad Gud har för planer. Att förvänta oss det goda, det kan vi göra mitt i elände och svårigheter, ja hur det än ser ut, därför att vi har vårt hopp i Jesus Kristus, som gjort det omöjliga för oss och gått från tomhet och död, till liv och mening. Vi kan lita till att vägen som Gud leder oss på är en god och kärleksfull väg, och att den helige Ande finns med oss, hela tiden, under vår vandring. Det är inte alltid vi ser det i den stund och storm vi ibland befinner oss i, men kanske ser vi något mer i backspegeln, när vi gått en bit.
“Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren” (Jes 54:10)
“Lång som fjolårsvintern” – ja, så känns den senaste tiden. Säkerligen smälter vinterupplevelsen ihop med pandemiupplevelsen i vårt medvetande; på fler sätt än ett har vi varit insnöade och isolerade. Snötäcket lade sig som en filt över alla ljud, och landskapet blev först monokromt och sedan bara vitt, vitt, vitt. Vi, som är nyinflyttade och erfor vår första vinter som husägare i Västerbotten, fick införskaffa större och fler snöskyfflar och slutligen kapitulera och införskaffa en rejäl snösläde.
Och – utan att vi gjort något endaste – tinar nu allt, och små växter, liv, börjar klättra fram ur jorden. Det bara sker! Hoppet återvänder, vi minns nyskapelsens kraft som visar sig i våren och människor får färg på kinderna igen. Allt blir levande på nytt.
“Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like.
Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår, också i andens rike.”
SvPs 198:1 N F S Grundtvig och J A Eklund
Gud ger löftet om vår efter den tunga vintern, och jag hoppas och ber att du känner hopp gro och växa inom dig. Vi går nu mot ljusare tider, och vi ser att vaccinationstakten ökar – kanske har du redan blivit vaccinerad. Vi blickar fram emot en sommar där vi verkligen hoppas kunna öppna upp gudstjänster, kulturarrangemang och träffar på Backen. Tänk, vilken glädje att få återse varandra och dela gemenskapen tillsammans! Är det något denna tid lärt oss, så är det behovet av gemenskap. På många sätt blir vi till tillsammans och i relationer med varandra, också som föreningsgemenskap. Mina första intryck av Vasakyrkan förra året präglades av Backen – där var barnen med och blåste såpbubble-böner, spelade volleyboll och hittade en liten padda. Det är verkligen en plats för liv och växt, en plats där alla kan bidra med litet och stort.
Innan dess är det dags för EFS och SALT:s årskonferens, den 13-16 maj. Temat är i år hämtat från Jesaja 43:19: “Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?“. Att längta tillbaka till det som har varit är mänskligt, kom ihåg hur Israels folk på sin vandring genom öknen längtade tillbaka till fångenskapen i Egypten! (4 Mos 11:4b-6). Det är lätt att måla upp ett rosa skimmer över en idealiserad, svunnen tid, men nu när kyrkan ska återfå sin form – reformeras – så är det inte de gamla, stelnade, yttre formerna som vi ska längta tillbaka till, utan till en större och förnyad trohet till Guds löften, till Jesus Kristus som vår räddare, och till Andens vind som ständigt ger nytt liv till kyrkan. Om Vasakyrkan ska växa, behöver den växa på nya sätt, mer specifikt på det sätt som Gud vill. Vår uppgift är att vara lyhörda, modiga och osentimentala.
Och apropå växt: någon gång mycket längre fram i tiden kommer också en höst, och den bär med sig nyheter – om allt går väl kommer familjen Karlsson Lundmark att få tillökning. Det betyder att jag kommer att vara föräldraledig från och med någon gång under hösten och åtminstone delar av 2022. Det är inte klart än hur jag kommer att ersättas under den tiden, men hjulen är satta i rullning sedan veckor tillbaka. Vi är tacksamma för era böner för oss och för Vasakyrkan.
Gud, välsigna oss i vårens tid, att vi gläds över varje grönskande knopp, varje timme av ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse. Amen.
Vasakyrkan har beslutat att göra satsningar på diakoni. Vad är då diakoni? Jo, tro omvandlad i handling och medmänsklig omsorg. Alltså, inte handling istället för tro utan handling som en konsekvens av vad vi tror. Detta berör oss både inom föreningen och utåt – till vår omvärld.
Vill du vara med i gruppen (utskottet) som resonerar och samtalar kring dessa frågor i Vasakyrkan? I nästa Månadsblad kommer mer info, men börja fundera redan nu om det kanske är du som är kallad till detta.
Ett välbekant idé i vår tid är att människan har obegränsad potential, att vi kan bli vad vi vill, och att livets mening är att förverkliga sig själv. Begreppet förknippas primärt med den amerikanske psykologen Carl Rogers, och har i hög grad präglat vårt moderna samhälle sedan teorierna lanserades på 1950-talet. Målet är att leva det goda livet, ett liv där vi ständigt fångar varje ögonblick (tänk YOLO – You Only Live Once), ständigt är kreativa, ständigt kan lita på vårt eget omdöme och klarar av att skilja på rätt och fel, ständigt utvecklas, ständigt frigör oss från normer, ständigt går vår egen väg. Kort sagt – ett fullständigt utmattande, skoningslöst, obarmhärtigt liv.
Tanken är inget annat än befängd. För människan är begränsad, inte obegränsad. Vi har alla fel och brister, vi brister i omdöme, vi ljuger för oss själva och andra, vi följer med strömmen, vi har fördomar, vi orkar inte ändra på oss. Men samtiden försöker oupphörligen tuta i oss budskapet att vi måste vara katter – gå vår egen väg, göra våra egna bedömningar, veta bäst själv. Förverkliga oss själva. Allt ansvar vilar på oss själva. Om livet inte blir som vi har tänkt oss, är det vårt eget fel. Livet blir mer och mer komplicerat, valen fler, kraven högre. Och utbrändhet och psykisk stress ökar, särskilt bland unga människor.
En katt låter sig inte vallas. I sin olydnad är den helt ensam och utlämnad åt livets faror. Att följa Jesus är att bli fri från villfarelsen att vi alla måste vara katter. Det är att falla in i den nåd och vila som finns i vetskapen om att vara älskad, önskad och sedd. Gud gör, inte vi. Gud räddar, inte vi. Gud leder, inte vi. Det kräver förstås också att vi accepterar att vi är fårskallar. Även om vi är individer, unika varelser – för det är får också – så har vi gemensamma behov. Vi behöver sammanhang, ledning, vila. Vi behöver vara tillsammans, känna trygghet och glädje bland andra som är som vi. Och vi behöver en god herde, som är beredd att ge sitt liv för fåren. För vår egen kraft räcker inte, men Guds kraft är oändlig.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Det näst sista kapitlet, kapitel 20, slutar med att Jesus visar sig för lärjungarna ett flertal gånger efter sin uppståndelse, och bland annat erbjuder Tomas Tvivlaren att känna på hans sår. Det avrundas med ett par slutord: “Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” Klart slut, over and out. Varför får vi sedan följa sju misslyckade fiskare uppleva ännu ett Jesusmöte, ännu ett tecken, ännu ett kapitel?
Att det allra sista kapitlet, kapitel 21, är ett senare tillägg står tämligen klart för modern forskning, och det mesta tyder på att det är samme författare. Inga urkunder har heller hittats där kapitel 21 saknats. Men varför upplevde författaren att detta var så viktigt att det behövde läggas till i efterhand?
De trodde att Jesus var borta. De trodde att Jesus var död. Då kom han på stranden en morgon som lyste röd.
SvPs 156:1, vers 1
Att få en inblick i urkyrkans tid, de första lärjungarnas vardag, blir betydelsefullt för oss när vi förstår att inte heller de på ett självklart sätt förmådde bara lämna allt och följa Jesu befallning. De behövde fortfarande fiska ibland. När missionerandet gick tungt kanske det kändes som en frestelse att fly ut i fiskebåten en stund. Livet var inte så enkelt. Inte heller var alla deras bröder och systrar alltid bland dem. Av de tolv lärjungarna var här bara sju. Var var de övriga? Hade de gripits av tvivel, lämnat uppdraget, var de sjuka?
Han stod mitt ibland dem som förut. Bland stenarna brann det en glöd. Han lät dem få fiskar i näten och gav dem bröd.
SvPs 156:1, vers 2
Vi känner igen frågorna från vårt eget liv. Ibland är vi många, målmedvetna och övertygade i vår mission; ibland är vi få, hungriga, ensamma och till synes misslyckade. Med Jesus närvarande, däremot, är allt möjligt. Med Jesus kommer tryggheten, brödet och fiskelyckan. Och den unga kyrkan överlever den första tidens prövningar och växer.
När vi vandrar i Jesu fotspår går vi ibland två steg framåt och ett tillbaka. Vi kanske går vilse eller flyr ut i fiskebåten en stund, eftersom vi är människor. Men den uppståndne Kristus söker upp oss, ger oss för varje dag ny kraft, nya möjligheter och nytt bröd för dagen. Så var det i begynnelsen, så är det nu, och så ska det vara tills dess han kommer åter i härlighet.
Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd.
Den helg som vi hade planerat att ha tillsammans med EFS inspiratör, Magnus Persson, 24-25/4, skjuter vi fram till hösten. Förhoppningen var att regeringen skulle ha lättat på restriktionerna den 11/4, men när det nu har flyttats fram tror vi att det klokaste är att skjuta på inspirationshelgen. Behovet av att ses och inspireras tillsammans är stort, men vi behöver kunna mötas i kyrkan för detta. Har du frågor eller tankar om detta, hör gärna av dig till mig, Emmeli.
Den sista måltiden - plansch 58 ur boken "Jesus av Nasaret", av William Hole. EFS-förlaget, 1930.
Närhet, ljus och ingen utanför, en fattigmåltid, enkelt vin och bröd, en kärleksfest med himmelskt överflöd. Gud är en av oss vid detta bord.
Sv.Ps 396 vers 4 (A. Frostenson)
Jesus hade legat till bords många gånger med lärjungarna förut, och under och tecken hade skett, så Jesus var vid det här laget omtalad och ryktbar. Lika känd (eller snarare ökänd) var Jesus dock för att äta och dricka tillsammans med utstötta, sjuka, prostituerade och kriminella. För hans motståndare var det klandervärt, graverande, otänkbart och ovärdigt för Messias, men Jesus kom inte för att bota de redan friska. Inbjudan till Gudsrikets måltid och gemenskap gäller – då som nu – alla som vill vända om, följa Jesus och vandra kärlekens väg.
Den nattvard vi nu firar länkar ihop den judiska påskmåltiden och den framtida festen i himlen. Den är alltså samtidigt en åminnelsemåltid (“gör detta till min åminnelse”, säger Jesus) och en förväntningens måltid (“till dess du kommer åter i härlighet”, säger vi).
Urkyrkan verkar ha firat nattvard ofta, och att vi i år inte kan mötas och dela Herrens måltid på skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande, är sorgligt och smärtsamt. Det är något viktigt, något reellt, som just nu går förlorat. Men inte heller detta tillstånd av sjukdom och brist kommer att bestå för alltid! Vi får dra oss till minnes Paulus ord:
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.
Rom 8:18 (Bibel 2000)
Vi bärs av ett hopp som är större än stundens lidanden. Vi bärs av tilliten till en Gud som förmår besegra lidande, sjukdom och själva döden, och vi bärs av hoppet om ett evigt liv. Paulus fortsätter, lite senare i Romarbrevet:
I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?
Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.
Rom 8:24-25 (Bibel 2000)
Än förmår vi inte överblicka hela Guds plan för vår värld, och vi förstår inte hur det i praktiken ska gå till när den återupprättas. Men påsken berättar för oss att det är en realitet att ljuset slutligen besegrar mörkret. I den vissheten får vi vila.
Jesus rider in i Jerusalem - plansch 52 ur boken "Jesus av Nasaret", av William Hole. EFS-förlaget, 1930.
Palmsöndagen och första advent är oupplösligt sammanflätade kring ett och samma tema: “ankomst”. Världens frälsare är på väg! I adventstid kommer han – i ringhet klädd, på fattigdomens bädd, till synes maktlös. Omgiven av kvinnor, män och djur. På palmsöndagen kommer han – omgiven av kvinnor, män och djur, utan rustning och vapen, pompa och ståt. Bereden väg, sjunger vi på första advent – “strö palmer, bred ut kläder” och “ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt”.
Palmsöndagen har dock en annan ton, en mer bitterljuv och ambivalent sådan. Vi gläds åt Jesu ankomst till den heliga staden, men vi vet samtidigt att palmsöndagen inleder Stilla veckan, veckan när Jesus ska förrådas, korsfästas och dödas. Jesu intåg är samtidigt en akt av lydnad och av trots – lydnad till sin Faders vilja, trots mot både de världsliga makter som tror sig kunna besegra honom, och trots mot de som vill upphöja honom till världslig kung.
Vi har framför oss en vecka där oförenliga motsatser möts – sorg och glädje, lydnad och trots, förlust och seger, tvivel och tro, allmakt och vanmakt, svek och trofasthet. Stilla veckan är på det sättet som ett koncentrat av livet självt – när hjulen väl satts i rörelse finns det ingen återvändo. Det är en intensiv och paradoxal resa, med ett känt slut. Och vi vandrar den livsvägen, kärlekens väg, med Jesus, till slutet – det slut som också är en början.
Herre, inför din sista vecka finns allt samlat. Här finns ytlig hänförelse och djup hängivenhet, rädsla, svek, förtvivlan och ånger. Här finns alla människor. Här finns du och jag.
Först när jag prövas
vet jag vem jag själv är.
Du vet det – inte jag. Herre,
jag vill följa dig ända fram,
— ända fram till korset!
Johannes av Damaskus skrev ursprungligen texten till denna psalm, någon gång under 700-talet. Den har sedan översatts till engelska av J M Neale och därefter till svenska av vår Anders Frostenson. Nog längtar vi nu alla efter påsken och allt vad den bär med sig av livets seger över döden, ljusets återvändande, gemenskapens glädje och brödsbrytelse på nytt.
Jag har, som många andra, alltid uppskattat att leva nära påskdagarnas budskap, nära skeendet. Långfredagens mörker kan vi inte vifta bort eller förminska utan att då också mista tyngden i påskdagens uppståndelseglädje. Vi kallas aldrig till verklighetsflykt. Det är på riktigt, det är sant, det är själva Sanningen, mot vilken allt annat ska stå. Påskdagen är storslagen. Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen.Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor 15:54-55) Det är så djupt omvälvande – och också svårt att greppa. Påskens annandag fångar det svårbegripliga och flyttar det närmare oss. I Evangelietexten läser vi om hur två lärjungar vandrar tillsammans på väg till Emmaus. De försöker smälta allt som hänt och mitt i allt gör Jesus dem sällskap utan att bli igenkänd. Han förklarar. Men det var svårtuggat också för lärjungarna. De är tröga, precis som vi så ofta är, och det är en sådan tröst för oss som också är människor och ibland har svårt att ta till oss vad Jesus säger. Det är i samtalet först efter att Jesus har lämnat de två lärjungarna som det börjar stå klart för dem vad de har varit med om. Jesus lever verkligen – och det förändrar allt – det är grunden för det hopp lärjungarna (och du och jag!) kan ha. De berättar vidare till andra vad de varit med om.
Det är ett rop som ljuder ända till dig och mig – låt oss finna tröst och vila i det hopp som kommer till oss – som vi inte behöver bära på utan som bär oss, genom allt. Jesus Kristus har vunnit segern – dödens makt är bruten!
Vad april kommer att bära med sig av förändrade restriktioner för gudstjänstsamlingar, det återstår att se i skrivande stund. Men vi hoppas – och ber – för att det snart blir möjligt igen att samlas. Notera gärna i din kalender att vi den 24-25 april har inspirationshelg, med besök av Magnus Persson (präst i EFS, inspiratör och samverkanssekreterare). Temat för helgen är “Som ringar på vattnet” och fokus kommer att läggas på mission och hur vi gör för att nå ut med budskapet i vårt närområde – ge berättelsen, evangeliet om Jesus Kristus, vidare till andra.
Vasakyrkan har i dagsläget tre anställda, två på heltid och en på halvtid. I verksamhetsplanen för 2021 belystes väldigt kort vad de har för arbetsuppgifter. Här kommer en utförligare beskrivning för vad som de gör i sitt arbete. Det har varit en del frågeställningar runt tjänsterna och alla har inte känt till vad styrelsen tänkt runt dem. Vi har t.ex. inte förut haft tjänsten verksamhetsledare så det behövs en förklaring vad den tjänsten innebär. Beskrivningarna av de olika tjänsterna är inte helt kompletta utan ger huvudinriktningarna i vad våra anställda gör.
Emmeli Karlsson Lundmark (arbetar 100 %) är präst och föreståndare i Vasakyrkan. Det innebär att hon har ett övergripande andligt ledarskap för föreningens medlemmar och anställda. Emmeli har även ansvar för att våra gudstjänster samverkar och leder mot visionen. Hon predikar och säkrar upp resurser för gudstjänsternas genomförande.
Att utbilda och vägleda i trosfrågor och bibelkunskap är prästens uppgift. Emmeli ska se till att våra ledare har en relevant kunskapsnivå så att de sedan själva kan sprida kunskap vidare. Smågrupper är ansvarsområde där utrustande undervisning behövs där Emmeli ansvarar för den andliga biten.
Att skapa samarbeten med andra kyrkor i Umeå och utveckla det som redan finns runt samarbeten för att Vasakyrkans strategi runt diakoni ska bli genomförd är ett ansvarsområde för Emmeli.
Tjänsten verksamhetsledare och musiker som Anna Duveskog (arbetar 100 %) har kompletterar prästtjänsten. Det innebär att om prästen har det andliga ansvaret så har verksamhetsledaren det praktiska ansvaret. Anna har ett övergripande ansvar för att verksamheter som Vasakyrkan har och kommer att ha, planeras och genomförs på ett relevant sätt.
Det innebär att Anna har kontakt med de olika grupper och kommittéer som finns och hjälper till att koordinera dessa. Som exempel kan nämnas att för verksamheten på Backen, under sommaren, ska både Kulturveranda, Backenkommittén, mötesplanering mm. samordnas. På liknande sätt håller Anna även ihop andra delar av verksamheten, med det stöd och hjälp som behövs. Att vara verksamhetsledare i Vasakyrkan innebär att vara spindel i nätet för allt praktiskt som görs.
I tjänsten som verksamhetsledare ingår även ett liten del administration. Anna ska leda och fördela administrativa uppgifter för både medlemmar och anställda samt ansvara för att budgeten för kollegiet hålls. Anna är av EFS Västerbotten även utsedd till arbetsmiljöansvarig för Vasakyrkan.
Anna är arbetsledare för kollegiet. Hon samordnar kollegiets gemensamma uppgifter och genomför även löne- och medarbetarsamtal.
Som musiker ansvararar Anna för Vasakyrkans musikverksamhet och hon är även körledare för en av våra körer.
Kristina Sturk Steinwall (arbetar 50 %) arbetar som musikkonsulent i Vasakyrkan. Kristina sjunger och spelar vid våra gudstjänster. Inom området barn driver Kristina både Amigos och Bäbissång. Kristina genomför familjegudstjänster och stöttar våra söndagskolledare.
Med dessa ord om våra tjänster och anställda vill jag förtydliga vad som utförs och vem som gör vad i Vasakyrkan. Styrelsen ser att kollegiet kompletterar varandra och att de tillsammans gör ett väldigt bra arbete. Jag vill även betona att inget är som vanligt i dessa pandemitider och de initiativ som kollegiet tar visa på ett väldigt stort ansvarstagande. Tack Emmeli, Anna och Kristina för vad ni är och gör.
Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats antar vi att du godkänner detta.Okej!Nej
