Palmsöndagen och första advent är oupplösligt sammanflätade kring ett och samma tema: ”ankomst”. Världens frälsare är på väg! I adventstid kommer han – i ringhet klädd, på fattigdomens bädd, till synes maktlös. Omgiven av kvinnor, män och djur. På palmsöndagen kommer han – omgiven av kvinnor, män och djur, utan rustning och vapen, pompa och ståt. Bereden väg, sjunger vi på första advent – ”strö palmer, bred ut kläder” och ”ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt”.
Palmsöndagen har dock en annan ton, en mer bitterljuv och ambivalent sådan. Vi gläds åt Jesu ankomst till den heliga staden, men vi vet samtidigt att palmsöndagen inleder Stilla veckan, veckan när Jesus ska förrådas, korsfästas och dödas. Jesu intåg är samtidigt en akt av lydnad och av trots – lydnad till sin Faders vilja, trots mot både de världsliga makter som tror sig kunna besegra honom, och trots mot de som vill upphöja honom till världslig kung.
Vi har framför oss en vecka där oförenliga motsatser möts – sorg och glädje, lydnad och trots, förlust och seger, tvivel och tro, allmakt och vanmakt, svek och trofasthet. Stilla veckan är på det sättet som ett koncentrat av livet självt – när hjulen väl satts i rörelse finns det ingen återvändo. Det är en intensiv och paradoxal resa, med ett känt slut. Och vi vandrar den livsvägen, kärlekens väg, med Jesus, till slutet – det slut som också är en början.
Herre, inför din sista vecka
Caroline Krook, Rogate (Bönboken, 266)
finns allt samlat.
Här finns ytlig hänförelse
och djup hängivenhet, rädsla,
svek, förtvivlan och ånger.
Här finns alla människor.
Här finns du och jag.
Först när jag prövas
vet jag vem jag själv är.
Du vet det – inte jag. Herre,
jag vill följa dig ända fram,
— ända fram till korset!